music.blogg.se

Ikväll spelar Kiss på Stadion så jag tänkte lägga upp ett videoklipp till alla oss som inte ska gå... och ni som ska gå... ni får se det som uppladdning!



Det blev mycket rockklassiker idag, inte riktigt enligt bloggens huvudtema, men nästa vecka kommer nya tips på purfärsk musik. Sjung med till Rock n Roll All Night så länge!

Vid ett tillfälle var Guns n' Roses förband till Mötley Crue. När banden satt och drack tillsammans på kvällen hävdade Slash att han kunde supa både Nikki Sixx och Tommy Lee under bordet. Nikki antog utmaningen. När Slash blir riktigt full börjar han alltid låtsasbråka, så efter ett tag flög han på Nikki (som är ett antal storlekar större). Attacken blev dock inte så lyckad då han ramlade ner på rygg på golvet med Nikki och barstolen över sig. Något som resulterade i att han slog fyra koter i nacken ur led.

När Slash låg där medvetslös passade Nikki Sixx på att ta en bild på Slashs ansikte med Tommy Lees pung dinglande över. Bilden laminerades och användes till "All Access-korten" på Mötleys turné.

För mer Guns n' Roses kuriosa klicka här.

Ikväll spelar och sjunger Sarah Assbring, alias El Perro Del Mar, på Nefertiti i Göteborg och på lördag förgyller hon Siesta-Festivalen i Hässleholm med sin närvaro. Bor ni någorlunda nära någon av orterna bör ni definitivt passa på att låta Sarah förtrolla er med sin ljuva stämma. Nästa vecka drar hon nämligen iväg på turné i Storbritannien.

El Perro Del Mar spelar melankolisk och vemodig musik med sagolikt vackra melodier. 2005 kom debutalbumet Look! It's El Perro Del Mar, där Sarah samlade guldkornen från sina tidigare EP-skivor. Albumet blev unisont hyllat av kritikerna men personligen tilltalades jag aldrig av debuten. Jag tyckte det kändes osammanhängande och spretigt, och alldeles för mycket som ett samlingsalbum... och jag gillar verkligen inte samlingsalbum. Ett album ska vara en helhetsupplevelse, där samtliga spår ska vara omsorgsfullt utvalda för att matcha och komplettera varandra.

I februari i år släppte El Perro Del Mar sitt andra fullängdsalbum From The Valley To The Stars, och det är hypnotiserande vackert! Sarahs underbart vackra sång kompletteras här av orglar, flöjter och körer. Skivan är mer lågmäld än Sarahs tidigare verk och till skillnad från debuten så är varje spår skapat för att nå en perfekt helhet. Enligt Sarah är albumet en röd tråd av kärlek, sorg, saknad, tröst och hopp. Hur pretentiöst det än låter så trots musikens tragik blir man ändå väldigt glad av den.

Om jag skulle dö en filmdöd skulle jag vilja att From The Valley To The Stars spelades under min färd till himmelen.

Jag är en av få svenskar som verkligen gillar Weezer. Det är egentligen ganska konstigt att dom inte är mer populära i sverige, speciellt med tanke på hur stora dom är i USA. Det är lite som med Dave Matthews Band, ett av USAs mest älskade band, men helt okända för många svenskar.

Jag tycker dessutom att det är ganska konstigt att jag gillar Weezer. Den här typen av amerikansk new wave punk känns lika fånig som samtida amerikanska pojkband. Övervuxna high school drop-outs som rappar rim om ungdomskulturen till uddlös rock. Blink 182, Sum 41, The Offspring... bara att räkna upp dom får mig att vrida mig i stolen. Men jag gillar verkligen Weezer.

Nästa vecka släpper Weezer sitt sjätte album (Red Album) i USA (den 23 juni har den release i Sverige). För några dagar sedan släpptes videon till första singeln Pork And Beans . Som vanligt är den full av genrens pubertala komik och även fast det är väldigt lättsålt (eller kanske tack vare) så är det förbannat kul!! Jag gillar verkligen Weezer.

Dagens låt/video: Pork And Beans - Weezer

Sam Champion är namnet på en "Fab 5 Carson"- lookalike, som jobbar som väderman på Good Morning America. Det är dessutom namnet på en karaktär i TV-serien Murder or Mercy från 1974. Men framförallt så är det namnet på ett New York-baserat Indie-rockband.

Sam Champion har cirkulerat ganska länge på nätet och det var väl bara en fråga om vilket skivbolag som skulle vara snabbast att plocka upp dom. Till slut högg Razor & Tie och debutalbumet Slow Rewind gavs ut 2005. Men det väntade genombrottet uteblev.

Sam Champion frigjorde sig från Razor & Tie och började producera sitt nya album lite här och var, i allt från källare till lador. I Mars i år blev dom signade på ett nytt bolag, North Street Records, och det nya albumet, titulerat Heavenly Bender, planeras släppas i sommar.

I veckan blev dom utnämnda till veckans "Breaking Artist" av Rolling Stone, så oddsen är att kommande albumet kommer få ett bättre mottagande.

Lyssna på: Sam Champion - So Good For Me

För några månder sedan var jag på årets manifestgala. Galan delar ut priser till svenska artister som ligger på oberoende skivbolag. Jag hoppades starkt på Jens Lekman (som jag tycker gjorde förra årets bästa album) i kategorin för Pop/Elektronika, men det blev istället The Honeydrips. Men det är ju inte helt fel det heller.

Juryns motivering löd: "Egensinne, excellens och en enastående röst. En utomordentligt begåvad kompositör och sångare vars talang slår ut i full blom på ett album som redan kan räknas in bland den svenska indiepopens klassiker".

Dagens låt/video: (Lack Of) Love Will Tear Us Apart - The Honeydrips (från albumet Here Comes The Future)



Av nån anledning slutar videon för tidigt, och det verkar inte gå att ordna. För att se hela video klicka här.

Ville Oké beskriver sig själv som världens mest okända singer/songwriter. Och då han har färre vänner på sin MySpace än vad de flesta icke-musiker har på sin facebook, känns inte den beskrivningen helt tagen ur luften.

Men nu är ju Ville trots allt en skolelev som pluggar på Rytmus musikgymnasium, vilket i allra högsta grad ursäktar att hans karriär ligger i periferin, och om jag ska sia om hans framtid tror jag inte att han blir särskilt långvarig där... i periferin alltså.

Ville har en riktigt bra och mogen sångröst, och ett förvånansvärt bra uttal. Hans gitarrspelande är bitvis så vackert att det låter som att han har sockervadd som fingrar. Det är svårt att se en gymnasieelev framför sig när det låter så pass genomarbetat och erfaret. Men samtidigt blir det även lite för vuxet och slätstruket.

På EP:n The Deepest Sea låter det väldigt mycket som Kings of Conveniences tidiga album, och det är ett ganska farligt sound som snabbt kan bli förpassad som bakgrundsmusik. Kings är lite mer vågade och har framförallt en mer säregen vokalist och lyckas därför upprätthålla intresset även när det blir lite sömnjazzigt.

Tyvärr lyfter aldrig Ville Okés musik på samma sätt som Kings of Convenience, oviljan (eller rädslan) att sticka ut och bristen på hits får det ibland att kännas som hotellbars-musik... dock väldigt bra sådan.

Med hänsyn till Villes ålder vore det oförskämt krävande att förvänta sig att han redan nu, som musikstudent, ska ha nått musikalisk perfektionism. Så det är med stort intresse jag kommer följa hans utveckling, för han har kommit än bra bit redan nu.

Vill ni se Ville Oké live, så spelar han ikväll på Måndagsklubben, i Huset, Huddinge.

Lyssna på: Ville Oké - What You Want

Ny vecka, ny musik, ny design.

I lördags var det schlagerfestival. Då tog jag tillfället i akt att göra en ny grafik till min blogg. Jag hoppas ni gillar den :). Jag har även ändrat kategoristrukturen till höger, så man lätt kan komma åt det artister och band som jag rekommenderat och kommenterat tidigare.

Det känns som att sommaren har tagit fart nu, och med sommaren kommer konserterna. Sofia Karlsson inleder sin intensiva svenska sommarturné imorgon med en spelning på Chinateatern i Stockholm. Kolla in Sofias MySpace för resten av sommarens datum och platser. Jag vill även rekommendera lovande musikern Sarah Lindroth som spelar och sjunger med sitt band Darling Sarah på Mosebacke ikväll, gratis inträdde.

På torsdag spelar First Floor Power på Debaser Malmö, och på fredag spelar dom på Markan i Hässleholm under Siesta festivalen. El Perro Del Mar kan ni skåda på torsdag i Göteborg, på Nerfertiti.

För rockarna har vi Kiss på Stockholms Stadion, John Fogerty på Öja slottsruin i Ystad och Timo Räisänen på Nöjesfabriken i Karlstad. Samtliga spelar nu på fredag.

På lördag kan arvikaborna njuta av Markus Krungårds ljuva stämma på Ritz.

På skivfronten ser jag fram emot Ladytrons Velocifero, och Lars Winnerbäcks singel Strimmlor. Båda släpps på onsdag

Under Use Your Illusions-turnéen 1991 hade Guns n' Roses en minnesvärd spelning i St.Louis. Axl Rose blev förbannad på en kille nära scen som filmade konserten med en medhavd videokamera. Axl bad vakterna ta kameran ifrån honom, men dom vägrade ingripa. Axl blev då så förbannad att han hoppade ner från scen (under introt till Rocket Queen) och spöade på killen med kameran, därefter klev han upp på scen igen, grep tag i micken och sa "på grund av den värdelösa säkerheten går jag hem nu", och slog omkull micken.

St.Louis-publiken accepterade dock inte den för tidiga avslutningen, utan började totaltrasha stadion. Guns började då röra sig tillbaka från omklädningsrummen för att fortsätta konserten, men så fort dom öppnade nån dörr på väg mot scenen fick dom se folk på bårar, bråte komma flygande, bilar i brand, blodiga poliser osv. Guns lyckades fly stället, men Arenan tokförstördes.

Kostnaderna för enbart förstörelsen av arenan uppgick till $200 000, Kostnaden för Gunsutrustning och scenrekvisita uppgick till nästan en miljon dollar, och Guns n' Roses förbjöds att nånsin spela i St.Louis igen. Killen som blev slagen stämde Axl och vann.

Mycket av händelserna finns dokumenterade på film då Guns höll på att spela in en dokumentärfilm samtidigt.
En del finns att se på YouTube. Sök på "guns n roses riot" eller "guns n roses st.louis"

Se fler Guns n' Roses Kuriosa här.

I onsdags släppte Kleerup sitt debutalbum med samma namn. Albumet fick bra kritik och mycket medielt utrymme (bl.a. en helsidesartikel i City Stockholm igår), och Kleerup ger sig nu i sommar ut på en sverigeturné. Ikväll inleder han turnéen på Jeriko i Malmö kl. 20.00, därefter betar han av sverige från söder till norr.

Dagens låt får bli en avspark för Kleerups turné. Kleerup feat. Robyn - With Every HeartBeat:

Med rubriken menar jag inte "det är väl inget fel på R.Kelly" utan "vad är det för fel på snubben!". Jag hänvisar till en tv-serie som han har gjort, som till för några dagar sedan (lyckligtvis) var okänd för mig.

Serien heter "Trapped In The Closet" och är nån konstig R&B musikal, även kallad "Hip-Hopera", där R.Kelly fungerar som en berättarröst som sjunger ut händelserna som utspelar sig i serien. Serierna behandlar ämnet otrohet och R.Kelly gör alla rösterna.

När jag först såg klippet på YouTube var jag övertygad om att det var ett skämt (för det är sjukt roligt)... men killen är allvarlig!! Han ser väldigt seriöst på produktionen och verkar tycka att han skapat något revolutionerande inom musiken. Serien består av massa kortare avsnitt på några minuter och den har till och med släpps på DVD!! Han kan ju inte vara frisk nånstand den här människan, som att inte barnaroven var tillräkligt...


Kolla in "Chapter 9" nedan så förstår ni vad jag menar:

Imorgon fyller Bob Dylan 67 år. I Dylans hemstad Hibbing i Minnesota anordnas varje år en tredagarsfestival för att hylla legenden. I Falkenberg har man sedan fyra år tillbaka hållit en motsvarande festival. Bob Dylan-festivalen i Falkenberg pågår idag och imorrn, och äger rum på Restaurang Gustaf Bratt. Bor du i närheten borde du svänga förbi och njuta av dylantolkningar, filmvisningar och musikquiz.

Förra veckan skrev jag om mitt favoritband för tillfället; Kay Kay And His Weathered Undergrounds. Om ni gillade vad ni hörde då, bör ni spetsa öronen nu. Dagens rekommendation har även dom hämtat starka influenser av tidernas bästa band, The Beatles. Och likt Kay Kay lyckas dom göra det till något fräscht och nyskapande. Bandet heter Bryan Scary & The Shredding Tears.

Ursprungligen bestod bandet enbart av Bryan Scary, och hette då också bara Bryan Scary. På debutalbumen The Shredding Tears (release 2006), spelade Bryan samtliga instrument själv, förutom trummor. Till albumturnén behövde Bryan fler bandmedlemmar och så blev dom Bryan Scary & The Shredding Tears. Förra månaden släppte dom sitt andra album, Flight Of The Knife, som blev väldigt kritikerrosat. Den 14 Maj valdes det albumet ut till "Editor's Pick" på iTunes och flög genast upp till top-30 mest sålda, och som nummer 6 på mest sålda rockalbum.

Musiken är konstnärligt poprockig, och skiftar mellan orkestralt maffigt och småpsykedeliskt. Som jag skrev tidigare märker man av tydliga influenser av The Beatles, men även från band som Queen och The Kinks.

Klockan 17.00 idag visas porträtt och konsert av och med sveriges bästa folkmusiker Sofia Karlsson. Det är en repris från januari. Såg ni den inte då, så se till att se den idag!

Dagens låt blir därmed Sofias underbara version av Peps Perssons Spelar för livet. Se videon nedan när hon uppträder live på nyhetsmorgon.

Följande är mina favoritomslag från denna veckas releaser:


Håkan Hellström - Kär I En Ängel (Singel).

Håkans andra singel från senaste albumet För Sent För Edelweiss.










Carolina Liar - Coming to Terms (Debutalbum)

Trots namnet är Carolina Liar varken svensk eller en tjej, utan en produkt av amerikanen Chad Wolf. Det finns dock en klar koppling till Sverige. Vid 22-års ålder satt Chad husvakt åt en kompis till Max Martin. Max blev intresserad av Chads musik och tog med honom till sverige, backade upp honom med ett svenskt band och producerade debutakbumet Coming to Terms.

Albumet släpptes i USA i tisdags, men har ännu inget satt releasedatum i sverige.




Demians - Building an Empire (Debutalbum)

Fransk soft-core hårdrock med starka influenser av amerikansk rock.

Det finns inte många artister som är så produktiva som Miss Li. Inom loppet av ett år har hon släppt tre(!) fullängdsalbum; Late Night Heartbroken Blues, God Put A Rainbow In The Sky och Songs Of A Ragdoll, Dessutom har hon slagit i Europa med material som inte ens givits ut i Sverige. Hon har även gjort den underbara duetten Om Du Lämnade Mig Nu med Lars Winnerbäck.

Men likt alla andra tokproduktiva musiker så är utbudet av helt klart skiftande kvalitet. Miss Li's Blues-jazziga gladpop är bitvis underbar, men ibland blir den lika svampätande urspårad som Regina Spektors musik har en tendens att bli, men det kanske är oundvikligt när man gör den här typen av gladlynt vispop.

Det är därför alldeles förträffligt att hon nu släpper en "Best of..." platta idag, där hon samlat guldkornen från hennes första år som skivartist.

Bästa spåren: Let Her Go, Gotta Leave My Troubles Behind och Why Don't You Love Me (samtliga finns att lyssna på på Miss Li's MySpace)

När Slash var i sina tidiga tonår så separerades hans föräldrar. Slash's mamma jobbade med att sy scenkläder så hon umgicks med många framgångsrika musiker. Strax efter separationen började Slash's mamma dejta David Bowie. Slash träffade Bowie ett antal gånger när han och hans fru(!) kom för att hälsa på Slash's mamma.

Flingen mellan Bowie och Slash's mamma blev dock inte långvarig, men dom fortsatte hålla kontakten. När Slash var som mest nerknarkad ringde Bowie honom och försökte övertala honom att checka in på Rehab (höjden av hypokriti ;)

David Bowie kom dessutom, i sällskap med Slash's mamma, på en av Guns n' Roses mindre spelningar, när Guns hade blivit relativt stora. Bowie satt på främsta raden, men blev häcklad av Axl under spelningen till den milda grad att han reste sig upp och gick mitt i konserten. Axl hade fått för sig att Bowie försökte ragga på hans flickvän.

Den 1 februari var en bra dag i år. Inte nog med att det var min födelsedag, det var dessutom dagen då Tysklands bästa band (på mycket länge) skivdebuterade. Gruppen heter Get Well Soon och albumet heter Rest Now, Weary Head! You Will Get Well Soon. Egentligen är det ingen grupp, utan en enmansorkester bestående av 25-årige Konstantin Gropper, som likt vår egen Laleh spelar alla instrument själv på skivan, men har hjälp av fler musiker på livespelningar.

Gopper har en röst lik fantasktiska Patrick Wolf, och man märker tydliga influenser av Radiohead, både i sång och musik. Det finns även spår av annan mörk Indierock, som t.ex. Interpol.

Musiken känns ofta spöklik och olustig, och man märker på Get Well Soons genomarbetade hemsida att Gopper inspirerats kraftigt av kusliga stumfilmer.

Rest Now, Weary Head! You Will Get Well Soon är ett imponerande första album, det är väldigt välproducerat och artistiskt. Till mina favoritspår hör: People Magazine Front Cover, We Are Safe Inside While They Burn Down Our House och Tick Tack! Goes My Automatic Heart. Get Well Soon har dessutom gjort en riktigt bra cover på Underworlds Born Slippy (finns att lyssna på här), och en mindre lyckad cover på Roxettes Must Have Been Love (tack gode gud att den inte kom med på albumet).

Dagens låt kommer från den brittiska gruppen Envy And Other Sins, som nyligen vann ett skivkontrakt i en rikstäckande engelsk talangtävling. De släppte sitt debutalbum, We Leave at Dawn, den första April i år.

Låten Highness blev deras första singel, och även dagens låt:
(För att lyssna på låten i högre kvalitet och utan video, klicka här)

Ny vecka. Ny musik! Självklart kommer bloggen matas full med bra musik och rekommendationer även denna vecka.

Några konserter att fram emot under veckan som kommer är Christian Kjellvander ikväll kl. 19.30 på Circus, Stockholm. Bor man i Göteborg eller i Borås-trakten bör man punga ut en dryg hunka för att se albumfärska Looptroop Rockers på Sticky (Torsdag kl. 21) respektive Rockborgen (Onsdag kl. 19). Bor man i Eskilstuna med omnejd bör man definitivt kolla in fantastiska Timo Räisänen på Rawbar kl. 21. Och för oss som gillar gubbrock har vi John Fogerty och Rod Stewart att se fram emot i helgen. Fogerty ser vi på Hovet, Sthlm (Lördag kl. 19.30) och i Karlstad på Löfbergs Lila samma tid på fredag. Rod håller till i Sundsvall (Norporten Arena) kl. 20 på lördag.

Dessutom kan det vara värt att kolla in Nina Kinert (Storan, Göteborg, 21/5) e.s.t. (Munkkällaren, Visby, 22/5) och Paul Potts (Isstadion, Malmö, 24/5)

Det är en ganska sval vecka gällande skivsläpp, men personligen ser jag fram emot två heta debutalbum: Den brittiska "up and coming-duon" The Ting Things debut We started nothing. Samt Kleerups självtitulerade Kleerup. Dessutom ser jag mycket fram emot Miss Li's dubbel-CD Best of..., där hon samlat sina underbara alster från förra året. Samtliga släpps nu på onsdag.

Dessutom släpper excentriska Sparks albumet Exotic Creatures of the Deep idag. Är ni inte bekanta med Sparks föreslår jag en rundtur på YouTube. Deras musik kan vara rätt svår att få tag på för nedladdning, men dom har ett antal musikvideor upplagda på YouTube, och deras videor är verkligen en upplevelse i sig, som ett gäng 5-minuters långa Fear and Loathing in Las Vegas...

Jag är själv inget jättestort fan av Sparks, men dom ska defintivt ha en eloge för att dom upprätthålligt en sån originalitet och humor i snart 40 år.

Nedan kan ni kolla in videon till låten Perfume:

Pekings stolthet Markus Krunegård spelar ikväll på Debaser Medis i Stockholm, kl. 22.00. Markus släppte förra månaden sitt debutalbum, Markusevangeliet, men han är allt annat än en nybörjare på den svenska pop- och rockscenen. Som sångare i Laakso och Hets och ett flertal gästspel, bl.a. på Annika Norlins Säkert!, har han befäst en plats som en av våra nutida främsta artister.


På Markusevangeliet sjunger Markus på svenska igen och själv tycker han att han låter: "...som Mauro Scocco fast utan refränger, då tänker jag mest på hans Sarah. Som ett töntigare Imperiet eller kanske Cornelis Vreeswijk på houseklubb..."


Förband i kväll är Autisterna, som jag nämnde tidigare i veckan då de släppte sitt debutalbum Sista Scenen.

Ikväll klockan 22.00 spelar svenska indiepopbandet First Floor Power på Debaser Medis. First Floor Power bildades 1997, men har under de senaste 11 åren endast släppt tre album. Trots det har de haft en betydande roll på den svenska indiescenen.

Deras senaste album "Don't Back Down" hade release förra veckan. Kvartetten har nu decimeras till en trio; Karl-Jonas Winqvist, Sara Wilson och Per Lager. Saras syster Jenny Wilson lämnade bandet för att köra solo, och släppte 2005 det lysande albumet "Love and Youth".

Skivomslag är verkligen en konstform i sig själv, vilket framförallt tydliggjorts då otaligt antal kända konstnärer har
designat omslag genom alla tider. Och visst är det effektfullt!? Ett schysst skivomslag kan verkligen locka till köp. Har själv gått i skivbutiker och browsat okänd musik, med omslagen som enda vägledare.

Nedan har jag plockat ut de tre snyggaste omslagen av de skivor som släppts den här veckan:


Fabric 39 - Robert Hood
Amerikansk DJ som gör soulinspirerad electronica.










Take Me To Town - Skybombers
Debutalbumet från Australiens mest lovande garagerockare

.








The Fashion - The Fashion
Dansk indiepunk. Debutalbum.

Efter mitt förra inlägg blev jag sugen att lyssna igenom min Tunng-spellista... det var ett tag sen sist. Hade nästan glömt bort hur grym låten Tale From Black, från debutalbumet "This Is...Tunng: Mother's Daughter and Other Songs", är. Bullets från senaste albumet "Good Arrows" är också fantastisk... älskar textraden: "We're catching bullets in our teeth, It's hard to do but they're so sweet"

Bullets får bli dagens låt helt enkelt:

Jag håller för tillfället på att läsa Slash's självbiografi, så jag tänkte att jag ska flika in lite roliga och intressanta anekdoter om Slash och Guns n' Roses på bloggen. Så här har vi första:

Ca: 2.30 minuter in i låten Rocket Queen (Appetite for Destruction) hör man sexstön från en tjej i nästan en minut. Uppkomsten till detta var att Axl kände att det saknades nåt i låten, så han drog med sin dåvarande "flickvän" till inspelningen, och hade sex med henne i studio, och lät hennes stön spelas in.

Soft att ha sin sexakt förevigad på världens bästa platta...

Ikväll kl. 21 spelar Madrugada på Nalen, Stora salen, i Stockholm. Imorgon spelar dom på Sticky Fingers i Göteborg. Missa inte!!



För er som inte känner till Madrugada så är det ett norskt rockband som spelar mörk melankolisk rock med inslag av blues och country. Dom säger sig själva ha inspirerats av t. ex. David Lynch, Angelo Badalamenti, The Velvet Underground, The Doors osv, och det märks på den psykadelia som genomsyrar deras musik.

Men trots att det är mörkt, primitivt, rått och psykadeliskt så är det samtidigt vacker och melodiöst, och påminner mycket om likvärdigt lättlyssnade rockband som U2 och framförallt R.E.M.

Madrugada har sen de bildades för 13 år sedan släppt sex studioalbum och ett livealbum. Deras senaste platta (självtitulerad) kom ut i Januari i år och fick bra recensioner. För knappt ett år sedan, strax innan färdigställandet av albumet Madrugada, så omkom Madrugadas fenomenala gitarrist Robert Burås. Och det har spekulerats mycket om det kommer bli Madrugadas fall. Att dom nu inlett en turné ger lite hopp om bandets fortsatta framtid, men Burås roll i bandet har varit för stor för att kunna ersättas.

Har ni inte lyssnat nåt på Madrugade skulle jag föreslå att börja med låtarna: Majesty, Running Out Of Time, Vocal, Shine, Electric samt den underbara duetten Lift Me med Ane Brun.

Amanda Jenssens debutalbum "Killing my darlings" gick på repeat hela förmiddagen igår. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Idol. Och jag har inte heller varit nån direkt fan av Amanda, även fast jag imponerats av hennes röst och hennes sköna stil. Så jag hade inga höga förväntningar på hennes album, dels då hon blivit känd genom Idol, och dels då hon tog det dåliga beslutet att välja tokkommersiella Sony/BMG som skivbolag.

Och jag blev tyvärr inte motbevisad. Skivan är rätt tråkig. Ett par av spåren låter som melodifestivalbidrag (det är ingen komplimang) och några låter som att man försökt att återskapa soundet från hennes bejublade tolkning av Jeff Buckleys "Halleluja". Rent generellt för hela skivan är att inget sticker ut, den är inte vågad nånstans, och det är verkligen ett slöseri med resurser.

Men missförstå mig inte, skivan är helt ok, skulle till och med kunna säga att den är bra, men that's it. Det är ett sånt typiskt "betyg 3-album". Det är så uppenbart att Sony/BMG har kört med sina säkra fegkort (i vanlig ordning) för att tilltala den breda massan. Varje låt känns så enormt genomtänkt och planerad, vilket är anledningen till att det blir platt och tråkigt. Men tack vara Amandas röst är det svårt att misslyckas helt, hon skulle kunna sjunga en bruksanvisning och det hade låtit underbart.

Så med den rösten, och hennes sköna image, hade man kunnat göra så mycket mer. Jag önskar nästan att hon hade satt sig i en källarlokal i Rågsved med wannabe-producenterna Hasse och Frasse och, med total konstnärlig frihet, byggt upp sin platta.

Men nu när Sony/BMG har strypt Amandas kreativitet är jag rädd för att hon kommer marginaliseras, likt många andra Idol-produkter. Kanske är albumets titel en reaktion på detta, att Sony/BMG tvingade henne att slopa sina "darlings" till förmån för helheten...

Albumets bästa spår: "Greetings From Space"

Igår skrev jag om den underbara gruppen "Kay Kay and His Weathered Undergrounds", som utöver gruppens tre officiella medlemmar även består av ett dussin andra musiker. Fenomenet flermannaband är något som verkligen värmer min själ. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, om det är för att det känns mysigt och familjärt (som i Kay Kay's fall) eller för att konserterna med flermannaband har en tendens att fullkompligt explodera av energi (likt Hoffmaestro) eller för att det är komiskt och annorlunda (I'm from Barcelona), eller kanske är det: fler instrument = bättre musik. Jag skulle tippa på all of the above.



En favorit bland flermannabanden är helt klart elvamannabandet Pickadoll, från Göteborg. Dom spelar riktigt skön gungig funk-soul. Bortsett från den göteborgska undergroundscenen är dom relativt okända och så vitt jag vet fortfarande osignade.

Samtliga deras låtar håller hög klass, men favoriterna är "Terminate Youth" och "Domingo Must Die"

Lyssna på: Pickadoll - Terminate Youth

Ytterligare fyra låtar hittas på deras MySpace-sida.

Idag lyssnar jag in mig på Amandas debut... återkommer med reflektioner ;)

Ikväll kollar jag på dokumentären "Good copy bad copy", på SVT2, om copyrightreglerna inom musik. Det är en reprisering från förra veckan. Då såg jag bara sista 20 minuterna, vilka var helt klart fängslande. Visste ni förresten att Nigera producerar dubbelt så många filmer som USA, även en bra bit över Indien!

Sparkar igång bloggen med ett av årets hittills skönaste skivsläpp (än så länge bara på vinyl och digitalt). Kay Kay and His Weathered Undergrounds psykedeliska album med samma namn.

Kay Kay är resterna av det halvlyckade indie-punkbandet Gatsbys American Dream. Bandet består i huvudsak av Kirk Huffman, Kyle O'Quin och Phil Peterson. Men på skivan och live gästas bandet av otaligt andra musiker, som skiftar lite från gång till gång, lite som vår egen landsgrupp "I'm From Barcelona". Under de senaste tre åren av arbetet med debutalbumet har dom lyckats bygga upp en gedigen och euforiskt hängiven fankrets.

Musiken är experimentell, men fortfarande lättlyssnad. Man märker tydliga 60-tals influenser, som The Kinks, The Yardbirds och framförallt The Beatles, vilket märks inte minst i bandets framtoning som osar Sgt. Pepper?s.

Nedan är video till låten Hey Momma'. Flera låtar finns att lyssna på på deras MySpace-sida.

Det var tre år sen jag senast skrev på den här bloggen. Då hävdade jag att det skulle bli nätets bästa musikblogg. Det hävdar jag fortfarande ;) Då fick brist på tid allt att rinna ut i sanden. Nu har jag lärt mig att ta vara på tid, och då jag dagligen lägger timmar på att finkamma nätet på bra musik så måste det här vara det bästa forumet för att dela med mig av det jag hittar. Så nu är det nypremiär! Av nätets bästa musikblogg!

Det här är bloggen för er som uppskattar bra musik, och ny musik. Jag kommer fokusera på musik som faller utanför mainstreamscenen. Jag kommer rekommendera artister som är osignade, eller som ligger på independentbolag. Musik som är ?on the edge? och ?up and coming?. Eller signade artister som helt enkelt inte får så mycket exponering som dom förtjänar.

Bloggen kommer uppdateras regelbundet, så se till att besöka den frekvent! ;)