music.blogg.se

Den svenska hiphop-artisten Simon Emanuel, tidigare känd som Paragon, har släppt sitt nya album "Sånger Från Andra Våningen" som han har jobbat på en längre tid. Jag har tidigare aldrig tyckt att han varit särskild och intressant, utan ganska tråkig, men jag gillar det här albumet efter att ha lyssnat på det idag. Det känns väldigt genomarbetat och är snyggt producerat. Dessutom så passar Simons ganska långsamma och tydliga flow bra över de lugna låtarna och gör att man lätt kan lyssna till historierna han berättar. Det känns som en riktig höst-skiva som man kan lyssna på medan man går genom stan under de mörka kvällarna med bara lampsken som lyser upp.

Den första riktiga låten på skivan, efter introt, är "Ruschen". En väldigt skön och soft låt som jag direkt tyckte att jag kände igen, och kom sedan på vilken annan låt han hade samplat, nämligen Sophie B Hawkins monster-hit "Damn I Wish I Was Your Lover" från 1991. Även om jag bara var 8 år när den låten kom ut så minns jag den väl, och trots att den låter ganska så mycket tidigt nittiotal så är den fortfarande väldigt bra än idag. Samplingen känns inte konstig utan faller snyggt in i låten och stämningen på resten av albumet.

Simon Emanuel - "Ruschen"

//Per

Alltid lika roligt när vi får tips på ny musik, kanske är det nästa stora artist?


Nu är ju inte jag (David) någon Soulkännare av rang, snarare Pers kunskapsområde, men när man hör något såhär uppiggande och med en sådan skön text (och en skön video!) så är det inte svårt att höra hur välproducerat det är.

Fortsätt såhär kära läsare!

I den tredje låten har Dj Premier och NAS jobbat med Berklee Symphony Orchestra på vad jag bl.a. tror är Vivaldis fyra årstider, Vinter. Rätta mig gärna. Låter väl helt okej, dock tycker jag att det var ett tråkigt val - det är ingen större chock att hip-hop fungerar med det mesta, framförallt inte klassisk musik.



På fjärde låten är det The Crystal Method tillsammans med Martha Reeves och the Funk Brothers som skapat en mix av I'm not leaving. Lite samma problem som på Skrillex låt här tycker jag, även om The Crystal Methods stil hörs till och från, så får den stå tillbaka för Funk/RnB delen. Synd, tror man kunnat fått in mer av The Crystal Methods egna sound.

I veckan så satt jag och min arbetskollega Anders och utbytte lite brasiliansk musik. När han skickade mig den klassiska låten "Mas Que Nada" med Jorge Ben så kom jag att tänka på en annan låt av samma man, som faktiskt samplats av gruppen Black Eyed Peas.

Black Eyed Peas är idag så långt man kan komma från att göra musik som är innovativ, svängig, själfylld och helt enkelt bra. Men faktum är att de var en gång i tiden riktigt bra, och deras första album "Behind The Front" är en av mina favoriter. Andra skivan, "Bridging The Gap", var även den riktigt bra, men sen har det bara blivit sämre och sämre (I'm not gonna say the F-word..). Jag ska dock inte bara hacka på bönorna, utan nu visa på den bra musiken de faktiskt har gjort.

På deras första skiva så samplar de Jorge Ben i hela tre låtar. Först i det inledande spåret "Fallin' Up" som bygger på Bens "Comanche", och vars video samt lyssna till originalet ni kan göra nedan. Sedan en av låtarna mot slutet, "A8", som samplar "O Homem da Gravata Florida" och använder sig av samma sångstil i refrängen. Avslutningsvis skivans sista spår, "Positivity", som samplar "Cinco Minutos" och även där också tar vokala bitar.

Skivans kanske mest kända låt, första singel och enligt mig även den bästa är "Joints & Jam". Den samplar en låt, "Love Till The End of Time" av en annan brasiliansk artist som heter Paulinho da Costa. Se BEP:s sköna video till den låten och lyssna också till den de samplat nedan.

PS. Kolla även in Will.I.Ams mycket bra två tidiga solo-album, "Lost Change" och "Must B 21", som också visar på den talang han trots allt sitter på.

 

 

 

//Per

Idag är det Fredag, och vad passar väl bättre än lite knivfest när helgen nalkas? Det mesta ligger ute på Youtube under Knife Partys egen youtubekanal - http://www.youtube.com/user/KnifePartyHD.  Länkar här till en remix av Neros 'Crush On You, en bättre version av den annars ganska tråkiga 'Save the World Tonight' och till sist en alldeles, alldeles underbar remix av Porter Robinsons 'Unison'

Svensk hip-hop är just nu bättre och bredare än någonsin, men jag har varit dålig på att uppmärksamma det här. Kanske har det också varit att fastän det kommit ut mycket bra (t.ex. Mohammed Ali) så har jag inte riktigt hittat något jag gillat sådär riktigt rejält. Nu har det dock gjort det, och lite kul i form av en namne till mig själv.

Penga' Per är en skön snubbe på 20 år från Saltsjöbaden i utkanten av Stockholm, eller Saltis som han kallar det själv. Trots att han är relativt ung så gör han musik och har en stil som låter och ser ut som av den gamla skolan. Beatsen är sjukt svängiga på ett sådant där tillbakalutat sätt, låter som att de är inspelade under vatten som gör att de ligger liksom och skvalpar fram och tillbaka som vågor i bakgrunden. Musiken påminner om den som gjordes under den så kallade 'gyllene eran' under tidiga 90-talet av akter som A Tribe Called Quest, The Pharcyde, Pete Rock & CL Smooth med flera. I hans texter gör han referenser till gamla hip-hop hjältar såsom Kool Moe Dee, Slick Rick, Rakim och Marley Marl som hade sin storhetstid när Per inte ens var född, så man kan tro att han måste ha fått musiken med bröstmjölken.

Han har nu rätt nyligen släppt ifrån sig mixtapet "Den fräsha prinsen av Saltsjöbaden" som är fullt av bra låtar att skaka nacken till och lyssna till Pers sköna rim, och som ni kan ladda ner gratis här. Eftersom beatsen är av klassiskt stuk så tycker jag mig känna igen samplingar hela tiden när jag lyssnar, men har hittills bara lyckats lista ut två stycken. Det är två samplingar som använts i en rad låtar tidigare. På titelspåret samplas "Remind Me" av Patricia Rushen, som Common också använde i sin låt "Reminding Me (Of Sef)" och också Biggies änka Faith Evans i sin "Falling In Love". Den andra är nog den somrigaste samplingen som finns, nämligen "Everybody Loves The Sunshine" av Roy Ayers, och som tidigare samplats av Mary J Blige i hennes "My Life" och i Naught By Natures "Sunshine". Per använder den i sin låt "Alla Guzzar i Orten Har Comviq" (vilket jag olikt min namne faktiskt också har), och den samt originallåten han samplat kan ni se och höra nedan.

//Per

Nu har vi på music.blogg.se hittat en cool sida som heter Facebook, vill man så kan man tumma vår blogg och även gå med på vår facebooksida, facebook.com/musicblogg. Vi kommer uppdatera där, så man vet när nya blogginlägg har gjorts. High-tech va?

Har blivit mycket soul och hip-hop på senaste tiden för min del, vilket jag inte har något emot. Fast jag vill ju helst att bloggen ska vara en blandning av all sorts musik jag tycker är bra, och som är så mycket olika typer av stilar. Extra kul nu när David kan ge så mycket bra tips av mer elektroniskt stil, som jag gillar men inte har lika stor koll på. I det här inlägget blir det varken groove eller elektroniskt, utan mer avskalat och aukustiskt. Perfekt en sen hemmakväll en fredag som denna.

Jag hörde Ben Howard någon gång under mitt studieår 2008/9 i Durham långt upp i nordöstra England. I slutet av min tid där, någon gång under första delen av sommaren 2009, så släppte han EP:n "These Waters". Jag gillade verkligen det jag hörde, men sedan glömde jag bort hans namn och har inte tänkt mer på det. Tills jag I början av veckan såg jag nu hans namn igen på Spotify, kände igen det och att han nu släppt ifrån sig ett helt album, "Every Kingdom". Titelspåret från EP:n tillsammans med låten "The Wolves" finns även med nu på fullängdsdebuten, ihop med 14 andra (varav två stycken inspelade live).

Ben Howard är då alltså en 23-årig grabb från Devon i sydvästra England. Tvärs över landet och med andra ord i princip så långt ifrån Durham man kan komma. Han blev genom sina föräldrar introducerad till musik av singer-songwriters från 60- och 70-talet såsom till exempel Nick Drake, vilket man klart kan höra samtidigt som det låter modernt. Jag får även en känsla av Bon Iver i hans mycket känslosamma musik och ljusa ljuva stämma, en sån där lätt hes som man tror ska spricka lite när som helst men som aldrig gör det utan bara ligger sådär vackert sprött på gränsen. Men medan Justin Vernon, aka Bon Iver, skrev sin musik i de djupa skogarna i Wisconsin i norra USA, så är Howard uppvuxen vid kusten. En kanske bättre jämförelse, på sätt och vis både geografiskt och musikaliskt, är därför australiensaren John Butler. Samma sorts intensivt och rytmiska plockande på strängarna, men samtidigt surfigt tillbakalutat och folk-likt avslappnat, och vackra melodier som ger en gåshud. Ni får helt enkelt se två av hans videor, lyssna och avgöra själva. Jag är i alla fall helt såld!

//Per

För några veckor sedan tipsade jag om Midnight City, en låt från M83s nya album Hurry Up, We're dreaming. Hela albumet finns nu ute.

Har man inte Spotify går det bra här med; http://ilovem83.com/huwd-album-premiere/

Längre recension kommer definitivt snart, första lyssningen... drömsk är ordet. Vill inte säga för mycket än, men Youth Lagoon har fått något att bita i.

Ännu en söndag, och jag fortsätter på mitt tidigare inslagna tema för denna veckodag, nämnligen sampling. Denna söndag ska jag inte komma med något nytt, men däremot något av det absolut bästa. Jag har tidigare skrivit om den alltför tidigt framlidne James "J Dilla" Yancey som gick bort för snart sex år sedan bara 32 år gammal. Han var verkligen en mästare när det kom till att hitta samplingar som ingen annan tänkte på och göra sjukt tunga beats med dem.

Ett praktexempel och min personliga favorit är låten "Players", som finns på gruppen Slum Villages officiella debutalbum, "Fantastic Vol. 2", och som är deras enda i originaluppsättning med J Dilla bakom mikrofonen och spakarna. Låten samplar stämsångsgruppen The Singer Unlimiteds låt "Clair" från början av 70-talet. J Dilla ändrade faktiskt inte den vokala samplingen, förutom att sakta ner den, men på grund av låttiteln och vad trion rappar om så tror man att man hör 'players'. Oerhört snyggt, finurligt och svängigt, som alltid när Dilla var där. Låten ska faktiskt vara en diss-sång riktad mot Eminems (också tragiskt framlidne) polare Proof och hans tidiga crew, som allihopa kommer från Detroit.

Lyssna och njut nedan av de båda låtarna som är bra och riktigt snygga var och en på sitt sätt. RIP J Dilla.

//Per