music.blogg.se

Kanye West har nu äntligen släppt sitt femte album, "My Beautiful Dark Twisted Fantasy". Efter några genomlyssningar kan jag bara hålla med vad många tidningskritiker redan sagt; skivan är helt enorm och monumental! Många av låtarna har på ett eller annat sätt släppts i någon form tidigare under hösten, men nästan alla av dem har arbetats om, fått gästverser, blivit längre, större, mer avancerade, helt enkelt bara bättre. Oftast när det gäller hip-hop gillar jag bäst det som kan sägas vara signifikativt och synonymt med genren; det enkla och monotona. Men nu är det Kanye West vi har att göra med, så ord som 'monotont' och 'minimalistiskt' kommer inte ens nära som om de vore bortstötta magneter mot Kanyes magnifika musik. Det här är större än hip-hop, och albumet är absolut det mest och bäst producerade jag hört inom genren någonsin! Med producerat menar jag då alltså inte enbart själva beatsen, utan det här är produktioner som förändras och växer, inga enkla upprepande rytmer utan hela kompositioner. Det som skulle kunna bara bli svulstigt blir här alldeles storslaget. Dock är det fortfarande ett klassiskt hip-hop-album i den månen att alla låtarna bygger mer eller mindre på olika samplingar.

Kanye har alltid varit bra på att hitta stycken att sampla, och lyckas få till att ta både snuttar från mer obskyra låtar och att ta hela refränger från väldigt välkända och göra det bra. Lika kul som jag tycker det är med covers tycker jag det är att höra de låtar som samplats, och på samma sätt hur de gjorts om för att passa den nya låten. Dessutom precis som med covers har det gjort att jag funnit massa nya artister och musikstilar som jag kanske tidigare inte varit så inne på.
"My Beautiful Dark Twisted Fantasy" börjar med vad man skulle kunna kalla titelspåret, "Dark Fantasy". Efter ett kort intro av Nicki Minaj så börjar det pampigt med en vokal sampling som sjunger "Can we get much higher?" som är tagen från "In High Places" av Mike Oldfield. Spåret är också delvis producerat av Wu-Tang Clans The RZA, vilket man tydligt kan känna igen på den ruffiga produktionen i verserna som är hans signatur och låter klassiskt 90-tal likt till exempel klan-kollegans GZAs "Liquid Swords".
Nästa låt är "Gorgeous" som gästas av Kid Cudi och Raekwon, som har tagit sin melodi från en bit av The Turtles gamla hit "You Showed Me" som börjar ca 1 minut in i låten.
Där efter kommer första singeln "Power" som tagit sin vokala sampling och gitarrslinga från "21st Century Schizoid Man" av det brittiska 70-talsbandet King Crimson från deras debutalbum.
De som tycker att Kanye tappat lite av det som utmärkte honom till en början - hans blandning av humors, ego, självinsikt och samhällsobservationer - får här i de tre tidigare nämnda låtarna mer av den varan igen. Som till exempel i första spåret där han börjar andra versen med:

"Look like a fat booty Celine Dion / Sex is on fire, I'm the King of Leon-a Lewis / Beyond the truest / Hey, teacher, teacher, tell me how do you respawn the students? And refresh the page and restart the memory? Respark the soul and rebuild the energy? We stopped the ignorance, we killed the enemies / Sorry for the night demons still visit me / The plan was to drink until the pain over /But what's worse, the pain or the hangover?"

Andra utmärkande spår med samplingar är andra singeln "Runaway", som också fått en hel kortfilm till video. Även om låten börjar väldigt sparsamt med bara lite pianoplinkande så kommer det ganska snart in tunga trummor. Trummorna är från början från låten "Expo 83" av Backyard Heavies, men ganska troligen direkt tagna från introt på en annan hip-hop-låt som använt samma sampling tidigare; "The Basement" med Pete Rock & CL Smooth. Den legendariske producenten är absolut en stor inspiration för Kanye, och han har ju till och med utnämnt sig själv till "the new version of Pete Rock" i sin gästvers på Slum Villages "Selfish".
Efter det som utvecklar sig till att bli skivans längsta spår kommer den hårda och kaxiga låten "Hell Of A Life" som tagit sin distade gitarrslinga från de första sekundrarna på Mojo Mens "She's My Baby", de hårda trummorna från "Stud Spider" av Tony Joe White, och slutligen melodin på refrängen från den omissigenkännliga "Iron Man" av Black Sabbath utan att det blir larvigt.