music.blogg.se

Bakom namnet Best Coast hittar man Bethany Cosentino från Los Angeles på den amerikanska västkusten, som blott bara 22 år gammal redan har varit involverad i ett gäng mindre olika musikprojekt. Best Coast kom till när hon flyttade hem igen från New York där hon hade blivit nostalgisk över hemtrakten och dess klassiska musik som The Beach Boys, surfmusik och tjejgrupper från 60-talet. Det har kommit att starkt influera musiken hon gör nu, tillsammans med vännen Bobb Bruno. Det är även ganska så garage-rockigt och lo-fi med dist och rätt så långsamma och dova melodier. Både melodierna och texterna är så enkla men samtidigt så fina på samma sätt.

De har hittills släppt två EP, "Make You Mine" och "Something In The Way", och två singlar, var av den ena heter "Sun Was High (So Was I)". Den andra singeln de släppt och som också har en video till är "When I'm With You". Låten är en sådan där perfekt pop-låt på straxt under 3 minuter och videon är nog en av årets charmigaste och skönaste. Ett album ska sedan vara på väg att komma ut någon under året. Alla deras fyra släpp finns att köpa på iTunes och flera låtar går att lyssna till på deras MySpace. Den 21 maj spelar de på Debaser i Stockholm, och jag är riktigt sugen på att gå!

//Per

Fortsätter lite på samma spår som det förra inlägget med sol och hav. Mannen som gett ordet 'laidback' ett ansikte och ett soundtrack, Jack Johnson, är tillbaka med en ny singel och kommande skiva. Jack Johnsons musik var precis som John Butler Trio något jag lyssnade väldigt mycket på under min vistelse i Australien. Den tidigare surfaren från hawaiis enkla och glada musik passar perfekt till slappa dagar i solen. Hans andra skiva "On and On" ger mig många sköna minnen därifrån, och skivan "In Between Dreams" som kom där efter höll mig kvar i dom drömmarna sedan tillbaka i kalla nord.

Hans senaste skiva heter "To The Sea" och kommer i slutet av maj. Första singeln med den snygga och surfiga videon till heter "You and Your Heart". Nog inte bara jag som längtar efter värme och bad när man ser den.

//Per

Det har varit ett par riktigt sköna och soliga dagar i veckan, och ikväll så ska jag på fest och slå klackarna i taket! Så vad passar då bättre än att köra ett inlägg under återkommande temat Happy Feet Saturday med lite dansant och somrig musik!

Förra helgen så hittade jag för mig ny musik som jag gillade direkt, återigen genom musiktidningen NME. Den riktigt härliga musiken stod gruppen Delorean för. Gruppen är från början från den baskiska provinsen i Spanien och spelade då elektriskt influerad indie-rock på sitt första självbetitlade album som kom 2004. De släppte sedan ett andra album 2006 som låter mer elektroniskt och dansant men ändå pop/rock. När de sedan bytte gitarrist och flyttade till Barcelona så blev de ännu mer influerade av klubbscenen där och gick mot ett ännu mer dansant sound. 2009 så släppte de EP:n "Ayrton Senna" med fyra låtar som alla får det att rycka i mina ben och se en klubb eller strand full med dansande människor och massa blinkande ljus framför mig. Är väldigt glad och uptempo-musik med sång eller ibland bara bakomliggande kör.
Nu är de på väg att släppa en fullängdare med namnet "Subiza", efter staden där de spelade in. Första singeln heter "Stay Close" och fortsätter där EP:n tog vid. Det är glatt, dansant, sång och lite bakgrundskörer. Videon passar väldigt bra till musiken och är både väldgt psykedelisk och somrig med massa sol och vatten. De har även gjort riktigt bra remixer till bland annat Franz Ferdinand, The Teenagers och The Big Pink.

Hoppas ni får en bra lördag och kan dansa loss ikväll!

//Per

Det Los Angeles-baserade skivbolaget Stones Throw Records är inte bara hem för Aloe Blacc, som jag skrev om i förra inlägget, utan i snart femton år för en rad artister inom den alternativa hip-hop/soul-scenen som kan ta ut svängarna utan att oroa sig för glashus. En av de kanske mest verksamma är DJ:n/producenten/rapparen Madlib som i princip alltid har något nytt och spännande projekt på gång.
Ett av dem är med den tunga trion Strong Arm Steady från Kalifornien som består av rapparna Phil Da Agony, Krondon och Mitchy Slick (och tidigare har även Xzibit varit en medlem), vars album "In Search of Stoney Jackson" han helt och hållet producerat. Albumet är ett sådant som man sätter på och som sedan flyter på tungt med beats som består av svängiga soul- och rock-samplingar och annat obskyrt som får en skaka nacken konstant i drygt en timme innan skivan är slut. Ren och rå hip-hop när den är som bäst, inga konstigheter. Lätt ett av årets hittills bästa hip-hop-album!
Madlib, eller Otis Jackson som det står i hans pass, har även stått för hela produktionen ihop med en annan rappare på bolaget och som gästar på "...Stoney Jackson", nämligen Detroit-rapparen Guilty Simpson. Skivans titel är en lek med de bådas namn och heter roligt nog "O.J. Simpson" och kommer ut i mitten av maj.

Ifrån Detroit-området kommer även en annan av bolagets akter. Stones Throw är som sagt inte bara ett bolag som släpper hård hip-hop, utan även bland annat själfull soul och experimentiell jazz. Ett mycket bra exempel på det är då sångaren Mayer Hawthorne. Uppvuxen i Ann Arbor utanför Detroit blev han tidigt inspirerad av musiken från regionen, men inte hemstadens rock-legendarer i The Stooges utan istället det klassiska soul/r&b-skivbolaget Motowns musik från 60-talet. Musiken är både svängig med blås och sköna beats som i till exempel "Maybe So, Maybe No" och består av vackra ballader så som "I Wish It Would Rain". Hans ljusa röst passar sedan som handen i handsken över de otroligt snygga arrangemangen. Om man lyssnar på Hawthornes debut-album "A Strange Arrangement" från 2009 utan att veta något om den skulle man absolut kunna tro att det släppts samtidigt som Smokey Robinson eller The Jackson 5. Inte att det spelats in drygt 40-år senare av en vit kille som ser rätt bra nördig ut. Samtidigt finns det en modern touch på musiken som gör att den inte känns passé. Skulle också lätt kunna bli ett dåligt plagiat eller tas som ett skämt, men skivan är riktigt bra och passar både till glada och ledsamma stunder.

Två exempel som visar på Stones Throws bredd och mod och vilja att satsa på det som kanske inte alltid är så kommersiellt gångbart hos den stora massan utan istället fokuserar helt enkelt på att skapa riktigt bra musik. Nedan får ni bevis svart på vitt genom en video från vardera akt.

 

//Per

Det amerikanska tv-bolaget HBO har precis sänt första säsongen av ännu en omtalad tv-serie, "How to make it in America" som jag precis har sett sista avsnittet av. Serien är producerad av Mark Wahlberg och resten av gänget bakom "Entourage", som för övrigt inte får missas på SVT på tisdagskvällar, men handlar inte om att ta sig uppåt i Hollywood utan om framför allt två grabbar och även en del andra personer som försöker hanka sig fram och lyckas och nå dit de vill i New York. En av rollerna innehas roligt nog av Kid Cudi som vi skrivit om här tidigare och som hamnade högt på våra årsbästa-listor.

Som väldigt många tv-serier numera är musiken som spelas i den viktig för känslan och det har varit många bra både nya och gamla låtar som hörts under säsongen. Den bästa låten är dock det 70-talsfunkigt stötiga och souliga titelspåret. Låten heter passande nog "I Need A Dollar" och artisten heter Aloe Blacc. Han har tidigare spelat in tillsammans med den mycket duktiga producenten Exile som duon Emanon, men släppte sin första solo-skiva "Shine Through" 2006 på det fristående och otroligt feta skivbolaget Stones Throw Records. Musiken han gör på skivan har sin grund i hip-hop men är väldigt eklektisk med en elektronisk ljudbild som ändå känns soulig med Aloe sjungandes och även rappandes över. Han sjunger faktiskt också en del på spanska, bland annat på en cover av John Legends vackra ballad "Ordinary People" som här fått den spanska titeln "Gente Ordinaria", som kan höras nedan via Spotify eftersom det trots allt är Cover-tisdag.

Ett andra album är på väg och heter "Good Things". Av att döma från redan nämnda dollar-dänga som är första singeln, dess B-sida "Take Me Back" och även låten "So Hard" som ges ett smakprov av i slutet av videon till singeln så är det på kommande skivan en mer organisk och retro-inriktad ljudbild som doftar stinkande gator och rökiga klubbar och låter som Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Isaac Hayes. Ska bli väldigt spännande och ser fram emot att se hur resten av skivan kommer låta. Tror att Aloe Blacc definitivt nu har chans att lyckas i Amerika och även utanför!

//Per

Fortsätter lite på förra inläggets Down Under-tema. När jag vintern -03/-04 var i Australien ett par månader så fann jag och mina kompisar en hel del ny bra musik. En av de artisterna vi fastnade mest för var John Butler och hans trio. Gruppen spelar en väldigt roots-aktig och blues-rockig musik som passar bra ihop med den tillbakalutade australiensiska hippie-mentaliteten man ofta stötte på. Live är de sjukt bra och kännetecknas av en otrolig jam-känsla och improvisation. Tyvärr har jag aldrig sett dem på riktigt, men live-skivan "Living 2001-2002" spelades väldigt mycket på vårt vandrarhemsrum och den senare "Live at St Gallen" visar på detsamma. När sedan den tredje riktiga skivan "Sunrise Over Sea", med den funkiga singeln "Zebra", kom ut på våren 2004 blev de snabbt en av mina favorit-artister. 2007 kom sedan skivan "Grand National" ut, som liknade skivan innan men jag tycker ändå det var en liten utveckling mot något större.

Nu i slutet av mars dök då för mig helt oväntat det femte albumet upp med titeln "April Uprising". Redan vid en första lyssning så märker man en vidare utveckling mot en större och lite popigare och rockigare stil men ändå med samma grunder som tidigare. Speciellt märks detta på första singeln "One Way Road" och den tungt ösiga "Close To You", vars båda videor ni kan se nedan. Som sagt så finns fortfarande gruppens rötter kvar, vilket märks i svängiga "C'mon Now" och "Gonna Be A Long Time", banjo-fyllda "Ragged Mile" och "Gone", vackra kärlekslåtarna "I'd Do Anything" och "Fool For You", och aukustiska och lugna "A Star Is Born".

John Butler Trio fortsätter att göra enligt mig fantastisk musik och jag gillar deras utveckling med samma grunder som de tidigare haft. Rekommenderar dem för de som gillar t.ex Ben Harper. Tycker redan att den senaste skivan är nog bland det bästa och jämnaste de gett ut, även om alla de tre senaste skivorna är hur bra som helst allihop! Hoppas nu bara att få se dom live snart i Sverige eller någon annan stans i närheten.

 

//Per

Även om grymma festivalbokningar nu hela tiden avlöser varandra så är det ju inte ännu riktigt säsong för dem än i Sverige. Det är det däremot i Austin, Texas där festivalen South by Southwest (SXSW) hålls varje år i andra halvan av mars. Därför passade det mycket bra och klassiska brittiska musikmagasinet NME att lista de tio nyaste akterna det surrats mest om på festivalen.

En av de akterna är den australiensiska sjumanna-gruppen The Middle East, som spelar mycket vacker folkklingande pop-rock med skönsång och stämmor. Inte hört något alls om gruppen tidigare men jag fastnade direkt för gruppens låt "Blood", som tydligen blev vald till den 64:e bästa låten förra året av den nationella radiostationen Triple J, och som bara växer med tiden - både under speltiden och ju mer jag lyssnar på den. Videon är dessutom mycket fin att följa, en av de finare jag sett på länge. Ser mycket fram emot att få höra mer från Mellanöstern!

//Per

Record Club är ett musikaliskt projekt som Beck ligger bakom och som går ut på att han och ett gäng andra kända musiker spelar in sin egen version av ett känt gammalt album under en dag. Tidigare har album som "Songs of Leonard Cohen" och "The Velvet Underground and Nico" gjorts om tillsammans med bland annat artister som MGMT, Devendra Banhart, Feist, Nigel Godrich och Wilco.

Nu har turen kommit till INXS och deras album "Kick". Kumpanerna som Beck har med sig denna gången består av St Vincent, Liars och en medlem från Os Mutantes. Jag kan inte säga direkt att jag har stor koll på INXS och deras musik, även om jag kan känna igen någon av de mest kända låtarna, men 'skiv-klubbens' nerskalade och drömliknande version av "New Sensation" är helt otroligt vacker. Kul också med en video där man får se hur de spelar in tillsammans. Resten av inspelningarna finns och kommer fortsätta komma upp på projektets egna hemsida och där även de tidigare inspelningarna i projektet finns.

En annan grupp som spelat in sin egna version av precis samma låt är brittiska Snow Patrol, vilket de dessutom gjort i två versioner. Först så i en ganska original-liknande version för BBC Radio 1:s Live Lounge, som också har en video som visar inspelningen, och sedan i en mer aukustisk version som spelats in på skiva.

Alla tre versioner kan ses och höras nedan.

 

//Per