music.blogg.se

 

Ikväll är det dags för Rockgask på V-Dala Nation i Uppsala igen, och självklart som den riktiga student jag är kommer jag vara där! En gask (eller gasque) är för er som inte vet en fest med sittning och middag först för att senare under kvällen oftast öppnas upp för de som inte deltagit i middagen och bli ett ännu större partaj som kan pågå långt in på småtimmarna. Dessutom inte helt ovanligt att det är framträdanden av både mindre och större artister. En av de bättre enligt mig är då Rockgasken, som inte är lika proper och traditionell som många andra utan försöker vara lite lättsammare och bara mer rock'n'roll helt enkelt! Självklart kommer det vara musikaliska framträdanden på denna gask, annars skulle den inte leva upp till namnet. Underhållningen ikväll står de två svenska akterna Robert Svensson och MF/MB för.

Robert Svensson var tidigare med i Mixtapes & Cellmates men gick sedan solo. Förra året släppte han sin debutskiva "Young Punks Are The Never-Never", där han bland annat gästades av Markus Krunegård och Shout Out Louds Adam Olenius. Skivan lät också lite likt de båda herrarnas egna musik. Förra månaden så släppte han då sitt andra album, "You're A Wasteland, Honey", där han står mer på egna ben och gått mot en mer Springsteen-doftande stil, utan att för den delen tappat det rytmiska och lätt elektroniskt dansanta. Det är stämningsfullt klassisk rock i en mer modern kostym.

MF/MB är fyra killar och en tjej som träffades när de gick estetiska programmet i Bollnäs, men efter studenten tog de sitt pick och pack för att flytta till Malmö där de ville ta del av den progressiva musik- och kulturscenen och utvecklas. Musiken de spelar beskriver de själva som "..kallt, hårt och intensivt på något sätt. Det vi brukar säga är att vi spelar  elektronisk rock med houseinfluenser ... [S]amtidigt kan jag känna när jag lyssnar på vår musik att, visst, vi låter så i grunden, men samtidigt lägger vi på ganska melodiösa slingor som är studsiga och larviga. På ett bra sätt alltså. Det blir en kontrast till det här jättehårda maskintugget" (intervju i Radar Magazine), vilket jag tycker är en passande beskrivning. De har också nyligen släppt ett album, "Folded", som är deras första.

Nedan kan du kolla in Robert Svensson framföra sin singel "Runaway" i TV4, och se MF/MB:s video till "The Fine Detail". (Lite likt som i "Bullen" måste jag tyvärr tillägga 'att som vanligt är det inte tjejen i filmen som har skrivit musiken'. Blev lite besviken då hon är sjukt snygg, men hon är inte tjejen i bandet). MF/MB har roligt nog gjort videor till samtliga av sina låtar på albumet, vilka dessutom är sjukt snygga. Så kolla in deras officiella hemsida för fler videor. Återigen visar båda dessa akter hur bra den svenska musikscenen är!

 

 

//Per

Kanye West har nu äntligen släppt sitt femte album, "My Beautiful Dark Twisted Fantasy". Efter några genomlyssningar kan jag bara hålla med vad många tidningskritiker redan sagt; skivan är helt enorm och monumental! Många av låtarna har på ett eller annat sätt släppts i någon form tidigare under hösten, men nästan alla av dem har arbetats om, fått gästverser, blivit längre, större, mer avancerade, helt enkelt bara bättre. Oftast när det gäller hip-hop gillar jag bäst det som kan sägas vara signifikativt och synonymt med genren; det enkla och monotona. Men nu är det Kanye West vi har att göra med, så ord som 'monotont' och 'minimalistiskt' kommer inte ens nära som om de vore bortstötta magneter mot Kanyes magnifika musik. Det här är större än hip-hop, och albumet är absolut det mest och bäst producerade jag hört inom genren någonsin! Med producerat menar jag då alltså inte enbart själva beatsen, utan det här är produktioner som förändras och växer, inga enkla upprepande rytmer utan hela kompositioner. Det som skulle kunna bara bli svulstigt blir här alldeles storslaget. Dock är det fortfarande ett klassiskt hip-hop-album i den månen att alla låtarna bygger mer eller mindre på olika samplingar.

Kanye har alltid varit bra på att hitta stycken att sampla, och lyckas få till att ta både snuttar från mer obskyra låtar och att ta hela refränger från väldigt välkända och göra det bra. Lika kul som jag tycker det är med covers tycker jag det är att höra de låtar som samplats, och på samma sätt hur de gjorts om för att passa den nya låten. Dessutom precis som med covers har det gjort att jag funnit massa nya artister och musikstilar som jag kanske tidigare inte varit så inne på.
"My Beautiful Dark Twisted Fantasy" börjar med vad man skulle kunna kalla titelspåret, "Dark Fantasy". Efter ett kort intro av Nicki Minaj så börjar det pampigt med en vokal sampling som sjunger "Can we get much higher?" som är tagen från "In High Places" av Mike Oldfield. Spåret är också delvis producerat av Wu-Tang Clans The RZA, vilket man tydligt kan känna igen på den ruffiga produktionen i verserna som är hans signatur och låter klassiskt 90-tal likt till exempel klan-kollegans GZAs "Liquid Swords".
Nästa låt är "Gorgeous" som gästas av Kid Cudi och Raekwon, som har tagit sin melodi från en bit av The Turtles gamla hit "You Showed Me" som börjar ca 1 minut in i låten.
Där efter kommer första singeln "Power" som tagit sin vokala sampling och gitarrslinga från "21st Century Schizoid Man" av det brittiska 70-talsbandet King Crimson från deras debutalbum.
De som tycker att Kanye tappat lite av det som utmärkte honom till en början - hans blandning av humors, ego, självinsikt och samhällsobservationer - får här i de tre tidigare nämnda låtarna mer av den varan igen. Som till exempel i första spåret där han börjar andra versen med:

"Look like a fat booty Celine Dion / Sex is on fire, I'm the King of Leon-a Lewis / Beyond the truest / Hey, teacher, teacher, tell me how do you respawn the students? And refresh the page and restart the memory? Respark the soul and rebuild the energy? We stopped the ignorance, we killed the enemies / Sorry for the night demons still visit me / The plan was to drink until the pain over /But what's worse, the pain or the hangover?"

Andra utmärkande spår med samplingar är andra singeln "Runaway", som också fått en hel kortfilm till video. Även om låten börjar väldigt sparsamt med bara lite pianoplinkande så kommer det ganska snart in tunga trummor. Trummorna är från början från låten "Expo 83" av Backyard Heavies, men ganska troligen direkt tagna från introt på en annan hip-hop-låt som använt samma sampling tidigare; "The Basement" med Pete Rock & CL Smooth. Den legendariske producenten är absolut en stor inspiration för Kanye, och han har ju till och med utnämnt sig själv till "the new version of Pete Rock" i sin gästvers på Slum Villages "Selfish".
Efter det som utvecklar sig till att bli skivans längsta spår kommer den hårda och kaxiga låten "Hell Of A Life" som tagit sin distade gitarrslinga från de första sekundrarna på Mojo Mens "She's My Baby", de hårda trummorna från "Stud Spider" av Tony Joe White, och slutligen melodin på refrängen från den omissigenkännliga "Iron Man" av Black Sabbath utan att det blir larvigt.

De skotska rockarna i The View är tillbaka igen och ska släppa sitt kommande tredje album i slutet av detta år eller början på nästa. Deras förra skiva, "Which Bitch?", släpptes förra året och är klart underskattad enligt mig. En bra blandning av rena rocklåtar, folkrock, ska och lite stråkar. Deras kommande album har producerats av artisten Youth, som tidigare bland annat producerat ett av mina absoluta favoritalbum - The Verves "Urban Hymns", så låter ju riktigt lovande. Första singeln är ett mycket bra tecken på detta, och heter för dagen passande just "Sunday". En ren och rak rocklåt med sångaren Kyle Falconers sköna skotska stämma över, som man också nyligen kunnat höra på den mycket bra Mark Ronson-låten "The Bike Song". Låten inkluderar också piano och synthslingor, och har en riktigt stark refräng. Lyssna nedan och ladda även ner låten gratis från deras officiella hemsida.

 

//Per

I dagarna är två akter, som båda kan sägas till höra den kommersiella alternativa hip-hop-scenen, aktuella med nya album. Först ut är N.E.R.D med sitt fjärde album "Nothing" som släpptes den 29:e oktober. Pharrell Williams och pojkarna har sedan debuten varit en grupp som jag gillat och sett fram emot nya släpp ifrån, även om de blivit mer och mer ojämna och fått väldigt mycket mer negativ kritik. Dock tycker jag kritiken är lite oförtjänt och de är trots allt väldigt stabila, och finns en hel del bra låtar på nya skivan. En av dem är singeln "Help Me", som är en lätt flummigt rockig låt som låter lite The Doors och där Pharrell leker Jim Morrison utan att det blir fjantigt. Riktigt bra tycker jag själv!

Den andra artisten är lite nyare och släpper 9:e november sitt andra album, "Man On The Moon II: The Legend Of Mr Rager". Killen vi snackar om, som är en favorit här på bloggen, är Kid Cudi. Även han tar fram elgitarren och rockstjärnan inom sig, framför allt i videon till singeln "Erase Me" där han påminner om Jimi Hendrix. Låten är inte direkt en av de bättre av de låtarna jag hört från kommande albumet, som skönt nog innehåller mer av den goda varan vi fick på hans första skiva med sparsmakade beats och introspekta texter. Fortfarande en helt okej låt dock. Kolla in båda videorna nedan.

 

 

//Per

 

Life In Film är fyra killar från London som börjat få mer uppmärksamhet, välförtjänt. De har ett ganska så klassiskt engelskt pop-sound med drivande trumspel och catchy melodier som ändå har ett visst mörker i sig. Nedan kan du se och lyssna till två av deras låtar med video till. Riktigt bra båda två!

 

 

//Per