music.blogg.se

Trion The Wombats är tillbaka! De dök upp 2007 med ett gäng singlar för att vid slutet av året släppa albumet "The Wombats Prodly Present: A Guide to Love, Loss & Desperation". Skivan präglades av enkel och glad pop, bland annat i form av den fantastiskt sköna låten "Let's Dance To Joy Division". Men efter att ha turnerat, bland annat för festivalspelningar i Sverige, så försvann de lite, i alla fall från mitt medvetande och lyssnande. De kändes då som ett nytt och kul band, men som inte kändes alltför speciella i jämförelse med andra brittiska band. Så därför blir det extra kul nu att de är tillbaka, och det med basta.
Det kommande albumet har fått titeln "The Wombats Proudly Present: This Modern Glitch" och släpps 11:e april. Två videor har också redan gjorts och kommit ut, och två till sägs vara inspelade och på väg. En till första-singeln "Tokyo (Vampires & Wolves)", och den andra till "Jump Into The Fog". Av de två låtarna att döma så låter de bara ännu bättre och större, så verkar ha gjort dem gott att ta den långa tid de tagit på sig. Om de på förra albumet ville att vi skulle dansa till Joy Division så låter det nu mer som att de vill få oss att gå loss på dansgolvet till New Order med lite mer synth i ljudbilden. Jag tror att de kommer att få folk ännu mer svettiga på pop-klubbar nu än tidigare, och ser väldigt mycket fram emot att få höra hela albumet.
Ta och kolla in de två videorna nedan!

 

//Per

Ni som såg min och Johans årslista över de bästa albumen från 2010 kommer kanske ihåg att jag hade med gruppen The Left och deras "Gas Mask" på 6:e plats. Gruppen kommer ifrån Detroit, vilket är mycket mer än bara Eminems hemstad, och är ett projekt av trion DJ Soko, rapparen Journalist 103, och producenten Apollo Brown. Speciellt den sistnämnde är riktigt intressant och var en ny bekantskap för mig under hösten, men som nu verkar poppa upp mer och mer. Beatsen på "Gas Mask" består av själfulla samplingar med sång-snuttar som andas Motown, och är hårda och tunga men samtidigt varma och svängiga med någon sorts melankoli över många av dem. Detroit verkar bara spotta ur sig bra hip-hop-producenter som vet hur man skapar sköna souliga slingor, och Apollo Brown känns som han går i samma spår som legendariska J Dilla och experimentfulle Black Milk. Han verkar vara väldigt produktiv och släppte under året hela tre skivor. Förutom albumet med The Left så släppte han först solo-skivan "The Reset" och sen också "Brown Study" ihop med Boog Brown under namnet UPS, och på samtliga tre skivorna gjorde han all musik som rakt igenom består av sjukt bra beats.

En annan hip-hop-akt från Detroit, och en ny upptäckt för mig, är duon The Regiment. Gruppen består av de två rapparna OSI och IseQold som vill vara ett rent och skärt positivt alternativ inom hip-hop och i samhället och som tror att de finns plats för annat än, sex, droger och våld inom genren. Det håller jag såklart absolut med om, och gillar det jag hört hittills från de två. De har själva släppt albumet "The New Beginning" tidigare, och gjorde en video till låten "Old School Vibe". Nu har de precis skrivit på ett kontrakt med ett mindre bolag och deras nya album "Panic Button" kommer i sommar. Men först ska de släppa mixtapet "Back To Lyrics" nu i början av februari, och därifrån har de släppt ifrån sig låten "Battle Cry" (som du kan lyssna på via Kingsize Magazine), som för att knyta ihop påsen då har producerats av Apollo Brown. Lyssna, se och låt skallen nicka fram och tillbaka.

//Per

I lördags var det då dags att utse 2010 års bästa årtister och låtar i olika kategorier enligt P3:s jury och lyssnare på P3 Guld-galan. Man fick se och höra båda gamla giganter som Robyn och Håkan Hellström, nyfikna nykomlingar som Tove Styrke, och kul comebacks som Those Dancing Days.

Efter att de fem unga tjejerna i Those Dancing Days slog igenom stort under 2007 och 2008 så har det varit ganska så tyst om dem, och jag har inte ägnat dem mycket tankar. Men nu är de alltså tillbaka, och de verkar inte ha legat på latsidan. De var förr-förra veckan med i NME:s lista över de tio nya låtarna de tycker man ska kolla in med låten "Fuckarias", och på P3 Guld uppträdde de med låten "Reaching Forward", båda från albumet "Daydreams & Nightmares" som släpps 25 februari. De verkar ha mognat och utvecklats ännu mer sedan debuten "In Our Space Hero Suits" och likt många andra influerats av elektroniskt musik och fått ett mer hårdare synthigt sound, vilket låter riktigt bra! Det intensiva och rytmiska trummandet finns kvar, nu bara bättre, och sångerskan Linnea Jönssons röst är dessutom ännu starkare och mer magnifik än tidigare. Passar så perfekt över de hårda riffen och slingorna. Se den nya videon nedan!

Det som jag tyckte var bäst var dock medleyt med de nominerade för årets låtar som framfördes av Orup uppbackad av Spiderdogs. Spiderdogs är en otroligt fet och funkig grupp ledd av Jerre från duon Mofeta & Jerre, och som bl a driver en klubb i Stockholm och har turnerat som band åt Promoe. När de kör en snutt var av de båda tidigare Snook-snubbarna Oskar Linnros och Daniel Adams-Rays stora hitsinglar "Från Och Med Du" och "Gubben I Lådan" över The Commodores gamla goding "Easy" respektive Snoop Doggs sköna "Imagine" (som producerats och gästas av Dr Dre och ett av D'Angelos få framträdanden under det senaste decenniet) är det magi. Man kan se hur de båda herrarna riktigt skiner upp av att få höra sina låter framföras i nya versioner av soul-pop-legendaren (japp, jag sa det!) Orup. Jag bara hoppas att, framför allt, Linnros tar till sig det här och väver in denna melodi själv när han gör sina egna live-framträdanden, för det här är nog den bästa mash-up jag hört på mycket länge!

//Per

Nu på förmiddagen så kom då äntligen den nya singeln ut från Glasvegas! Kommande albumet från skottarna heter "EUPHORIC / / / HEARTBREAK \ \ \" och släpps 4:e april. Det är det första bandet släppt sedan de 2008 slog igenom med gigantiska mått då de först släppte den självbetitlade album-debuten tidigt under hösten för att sen lagom till vintermörkret släppa den juldoftande och mysiga samt mörka EP:n "A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)". Sommaren 2009 såg jag dem sen på Way Out West i Göteborg göra en av de bästa och mest mäktiga konserter jag sett medan kvällsmörkret perfekt smög sig på över Slottsskogen. När sångaren James Allen i "Daddy's Gone" gick ner på knä och nästan tillbad publiken medan de sjunger refrängen så stod varenda hårstrå på min kropp (och det är bra gjort att få), och gör fortfarande när jag ser klippet på youtube.

Bandet verkar ha fattat ett väldigt tycke för Sverige, speciellt tjejerna. För när bandets förra trummis Caroline McKay hoppas av så sa gitarristen och sångarens kusin, Rab Allan, att han ville ha en skandinavier, och specifikt en kvinna. Skivbolaget tog kontakt med det svenska kontoret, vilket i sin tur Boden-tjejen Jonna Löfgren fick nyss om och sökte för att sedan snabbt få jobbet. De verkar inte bry sig så mycket om vem som bankar skinn i bandet, en position lite likt fotbollens vänsterback. McKay anlitades 2005 innan bandet slagit igenom, utan att hon kunde spela men hon såg cool ut. Löfgren ska dock vara musikhögskole-utbildad, så förhoppningsvis så höjer hon bandets nivå ytterligare på den fronten, även om McKays bankande passade bra till gruppens suggestiva musik. Tyvärr hann hon inte vara med på inspelningen av den nya skivan, men hoppas att de nu börjar jobba direkt på massa nya låtar så att det inte dröjer lika länge till tredje skivan.

Albumet är bland annat inspelat i Los Angeles, och James Allan har sagt att det självklart har influerat musiken och att de nya låtarna är mer positiva, och de lagt ner mer ambition och arbete i dem. Det hörs i nya låten "The World Is Yours" som låter större, lite snabbare och mer elektronisk. Kanske mer influerad av LA:s blinkande lampor än enbart av Glasgows rännsten. Fortfarande finns det bombastiska och själfulla i musiken och den växer för varje gång jag hör den. Den finns nu att ladda ner bandets hemsida, och en kortare video med låten (som inte börjar riktigt förän 1,5 minuter in i videon) kan ses nedan.

//Per

Gruppen Grouplove (som tidigare först bara hette kort och gott Group) var ett av de 20 akterna som fick vara med på det brittiska musikmagasinet NME:s samlingsskiva "NME Radar Compilation" över förra årets bästa nya artister. Där samsades de med nu redan högt hajpade och växande artister som The Drums, Best Coast, Sleigh Bells, Summer Camp och Zola Jesus. Inget dåligt sällskap för en ny grupp. De har av samma magasin även lyfts upp som en av de akterna som man ska hålla koll på i det nya året, var jag fick upp ögonen för dem.

De fem medlemmarna består av två tidigare New York-bor, en tidigare London-bo och två Los Angeles-invånare som träffades på Kreta i Grekland, men de bor nu allihop i LA för att kunna spela och skriva mer musik ihop. De fann snabbt att de hade gemensam smak och sagt själva att de inspireras av bland annat av Pixies, vilken man klart kan höra.

De har hittills spelat in en självbetitlad EP som innehåller singeln "Colours" som fanns med på tidigare nämnda samlingsskiva och nu också fått en video till. En mycket bra låt som med sitt enkla riff sätter sig direkt och låter lite som en gammal grunge-hit från tidigt 90-tal. Sångaren Christian Zucconi har en väldigt bra rock-röst som passar både när han sjunger lugnt och när han tar i, och som ackompanjeras snyggt av en av de andra medlemmarna, Hannah Hooper (som även gör gruppens snygga omslag), på bakgrundssång.
Efter den kommer låten "Naked Kids" som börjar vackert med stämsång och klapp som sen övergår till ett enkelt aukustiskt gitarr-riff med en text som handlar om hur de åker till stranden, badar nakna och har bara kul. Låten är lite lugnare, men låter fortfarande skönt grungigt och lo-fi, lite som tidiga Weezer.
Sedan kommer min favorit-låt på EP:n, "Gold Coast", som den är ännu långsammare och monoton med sångaren Christians sköna röst över en tung bas, rytmiska trummor och en svävande gitarrslinga efter refrängerna. Den sista 1,5 minuten av låtens cirka fem minutrar kan vara det bästa jag hört på mycket länge som inleds med att Zucconi under den sista refrängens gitarrspelande börjar skrika "C'mon..!!" och yla likt Jim Morrison på Venice Beach, för att sedan övergå tillbaka till baskompet och ännu mer rytmiskt trumspelande, men nu med hela gruppen unisont sjunga "oooooh, yeaaaah" lugnt och harmoniskt. Det hela avslutas med att det låter som om de går utför kusten och ner under vattnet och musiken försvinner sakta in i det djupa blå. Magnifikt.
Den fjärde låten på skivan är "Don't Say Oh Well" och är en riktigt poppig solskenshistoria som passar perfekt för soliga dagar tillsammans med kompisar bara hängandes i en park. Låter lite svensk pop över det hela faktiskt. Två och en halv minut av ren och skär musikalisk glädje som får en att vilja dansa.
Sista låten "Getaway Car" avslutar lugnt och vackert, och bevisar bara hur jämn och fantastiskt bra mini-albumet är. Jag bara antar att gruppen håller på att spela in mer material och snart släppa en fullängdare, och håller den så här hög och jämn klass så kan det bli något riktigt stort. Grouplove låter som de hållt på länge, men fortfarande har hungern och naiviteten kvar.

Lyssna på hela EP:n på deras officiella hemsida och se videon till "Colours" nedan.

//Per

En skiva som både jag och Johan ansåg vara en av årets tio bästa skivor är The Black Keys "Brothers", härligt bluesig och smutsig. En annan skiva som blev väldigt hyllad bland många kritiker var Big Boi's, en halvan av Outkast, "Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty". Själv tyckte jag inte att den skivan var riktigt så bra, framför allt beatsen. Big Bois rytmiska rappande var dock fortfarande lika bra som det alltid varit (vilket man även kan höra på Janelle Monaes låt "Tightrope" där han gästar med årets kanske skönaste vers).

Så vad händer om man tar och slår ihop de här två plattorna? Jo, vi får mash-up-skivan "The Brothers of Chico Dusty" såklart! DJ Wick-it har tagit de vokala bitarna från främst "Sir Lucious.." och lagt dem över beats gjorda på de bluesiga riffen från "Brothers". Resultatet är riktigt bra, inte bara kul och intressant och låter inte alls som det är ihopmixat i efterhand, som det tyvärr ofta gör och då väldigt dåligt. Påminner ganska mycket om hip-hop-samarbetet "Blak Roc" som The Black Keys förra året var inblandade i. Jag lyssnar mycket hellre på Big Boi's grymma rap och sköna flow över det här än de i mitt tycke alltför konstiga beatsen på hans egen skiva.
Ladda ner mash-upen gratis här.

Ena halvan av The Black Keys, Dan Auerbach, har även under året gästat på rapparen Freddie Gibbs EP på låten "Oil Money". Auerbach lägger en själfylld refräng mellan rap av Gibbs och de grymma gästerna Chuck Inglish (från The Cool Kids), Chip Tha Ripper och söderns störste, Bun B, över ett tungt bluesigt beat. Kolla in videon nedan!

//Per

Nyår slog hårt på både minne och prestationsförmåga, men här kommer äntligen våra listor över årets bästa låtar!

Johans 20 bästa låtar från 2010:
1. Yeasayer - Ambling Alp
2. Kanye West feat. Pusha T - Runaway
3. Beach House - Zebra
4. Band Of Horses - Factory
5. Kid Cudi feat. Kanye West - Erase Me
6. Florence + The Machine feat. Dizzie Rascal - You've Got The Dirtee Love
7. Robyn - Dancing On My Own
8. Crystal Castles - Baptism
9. Kanye West feat. John Legend - Blame Game
10. Caribou - Odessa
11. Oskar Linnros - Från Och Med Du
12. Salem - King Night
13. Yeasayer - Mondegreen
14. Kanye West - Dark Fantasy
15. Kashmir - Mouthful Of Wasps
16. She & Him - In The Sun
17. Joel Alme - Spanish Moss
18. First Aid Kit - Hard Believer
19. MGMT - Flash Delirium
20. The Radio Dept. - Never Follow Suit


Pers 20 bästa låtar från 2010:
1. Aloe Blacc - I Need A Dollar
2. Oskar Linnros - Från Och Med Du
3. The National - Terrible Love
4. Kanye West - Blame Game
5. The Black Keys - Everlasting Light
6. Delorean - Stay Close
7. Yeasayer - Ambling Alp
8. Best Coast - When I'm With You
9. Beach House - Silver Soul
10. Robyn - Dancing On My Own
11. Mt Desolation - State Of Our Affairs
12. Vampire Weekend - Giving Up The Gun
13. Mark Ronson - The Bike Song
14. Cee-Lo Green - Fuck You
15. Janelle Monae - Tightrope
16. The Drums - Skippin' Town
17. MIA - Born Free
18. Petter - Älskar Din Stil
19. Drake - Miss Me
20. The Roots - Right On