music.blogg.se

Blir som ni trogna läsare ser inte så många inlägg längre här på själva bloggen, men där emot så blir det faktiskt en hel del tips och länkar på både facebook och twitter, så följ oss gärna där. Dock har jag fortfarande hela tiden smått suget efter att skriva och tipsa om bra musik, och när det då dyker upp någon riktigt bra upptäckt så känner jag att det förtjänar lite mer uppmärksamhet. Såg en länk med en video som en kompis la upp på facebook, vilket var med den för mig helt nya bekantskapen Alex Clare.

Alex Clare är en 27-årig sångare från London. Han växte upp med att lyssna på hans pappas gamla jazz- och soul-skivor medan även samtidigt med mer modern elektronisk musik som drum & bass och garage. Blandningen av dessa influenser märker man tydligt på hans debutalbum "The Lateness of the Hour", som kom för snart ett år sedan. Även om Alex själv är ny så är albumet producerat av två redan giganter, nämligen Diplo och Switch, som tidigare producerat bland annat M.I.A och Beyoncé ( och som tillsammans är kända under duo-namnet Major Lazer och då släppte albumet "Guns Don't Kill People... Lazers Do"). Tillsammans har de satt ihop en riktigt snygg och sammanhållen skiva. Alex sjunger fantastiskt bra över oftast mörkt själfyllda melodier och tunga basgångar som mullrar fram i ett sexigt groove på det där sättet som ger mig gåshud och gör att jag inte kan sitta still. Musik både för att lyssna till hemma eller att dansa sig svettig till på klubben. Det finns också mer klassiskt svängig soul så väl som mer finstämda ballader. Nog det bästa exemplet på den tidigare beskrivningen finns i låten "Too Close" som blivit en hit efter att bland annat hörts i en stor reklamfilm. Ett annat är den helt underbara covern på Princes "When Doves Cry". Se och lyssna till båda nedan och njut!

//Per

I lördagskväll så var det den årliga P3 Guld-galan, och ett av framträdandena gjordes av Rebecca & Fiona med en mix av deras låtar "Jane Doe" och "Bullets". På förra årets gala så gjorde skånepågen Albin Gromer succé med sitt uppträdande och låten "Här Inne Hos Mig", och han är nu på gång med sitt debutalbum, och som heter just kort och gott "Album", som släpps slutet på februari. Det är nog inte bara jag som ser mycket fram emot det, efter att han har släppt EP, singlar och bland annat gästat Timbuktu på både skiva och live. Hans musik är själfylld och utlämnande, speciellt eftersom han sjunger på svenska, och blandar snyggt soul och elektroniska ljud. B-sidan till senaste singeln "För Det Är Du" är just hans egna version på tidigare nämnda Rebecca & Fionas låt "Bullets", och som han har valt att kalla "Hon Skjuter Mig". Jag har lyssnat så många gånger på den här låten senaste dagarna, och än har jag inte fått nog. Kanske blir det lagom till hans hela album kommer och jag kan fylla på med nya grymma låtar från Gromer.
Nedan kan ni se och lyssna till en fin kortare aukustisk version av "Hon Skjuter Mig", och hela låten finns att lyssna till på Spotify.

//Per

Blivit lite dåligt med inlägg från min sida på sistone. Varit mycket jobb, resande och annat som upptagit min tid, tanke och själ. Så vad passar bättre då än själfylld musik från någon som kan förmedla känslan av stress och svårigheter.

Trodde helt säkert att jag hade skrivit om Charles Bradley, men det har tydligen aldrig blivit av fastän hans album "No Time For Dreaming" släpptes redan tidigt i början av det här året. Albumet, som han spelade in med The Menahan Street Band är hans debut, trots att han är 63 år gammal. Uppvuxen i New York, där han som 14-åring såg en konsert med James Brown som gjorde stort intryck på honom och fick en vilja att bli artist och göra något mer med sitt liv än att hänga på gatan. Dock så drabbades han av flera motgångar och lyckades inte uppfylla den drömmen förän 40 år senare då han började samarbeta med musiker på Daptone Records. Det går verkligen att höra i hans musik att han har kämpat sig genom livet för att till slut nå dit han är nu. Han har en raspig röst med känslan och energin likt Otis Redding, som backas upp av skönt grooviga och svängiga toner.

Det här året var inte bara året då Charles fick göra album-debut, utan också 20-årsjubiléet av Nirvanas klassiker "Nevermind". Många hyllningar har gjorts, bland annat i form av skivan "Newermind" som sattes ihop av tidningen SPIN, och där Charles Bradley & The Menahan Street Band finns med i form av deras tungt coola version av "Stay Away". Låten tar sig och sakta fram med en stötig basgång till en lounge-cool refräng, och låter som en blandning av Kurt Cobain och James Brown. Lyssna nedan, och se även videon till singeln "The World (Is Going Up In Flames)". Dessutom så på nyutgåvan av hans album så finns även en fin cover av Neil Youngs "Heart Of Gold".

 

//Per

Precis innan sommaren i år så dog soul- och jazzartisten och politiske poeten Gil Scott-Heron, bara 62 år gammal. Han hade under framför allt de senare årtionderna problem med droger och åkte in och ut i fängelse på grund av det. Han har influerat otroligt många musiker och anses ofta som "the godfather of rap" genom sin poesi. Även rockmusiker har på ett eller annat sätt influerats av honom, bland annat då indie-duon med det lite underliga namnet Dale Earnhardt Jr Jr som spelat in en cover av hans låt "We Almost Lost Detroit" från 1977. Bandet är själva från Detroit och har släppt ifrån sig först EP:n "Horse Power" och nu i år sedan albumet "It's a Corporate World". På albumet finns tidigare nämnda låt med, samt även bland annat låten "Simple Girl". Båda låtarna kan ni lyssna till nedan, den första i en fantastisk live-version som visar på energin de besitter.

 

//Per

Kanye West har nu äntligen släppt sitt femte album, "My Beautiful Dark Twisted Fantasy". Efter några genomlyssningar kan jag bara hålla med vad många tidningskritiker redan sagt; skivan är helt enorm och monumental! Många av låtarna har på ett eller annat sätt släppts i någon form tidigare under hösten, men nästan alla av dem har arbetats om, fått gästverser, blivit längre, större, mer avancerade, helt enkelt bara bättre. Oftast när det gäller hip-hop gillar jag bäst det som kan sägas vara signifikativt och synonymt med genren; det enkla och monotona. Men nu är det Kanye West vi har att göra med, så ord som 'monotont' och 'minimalistiskt' kommer inte ens nära som om de vore bortstötta magneter mot Kanyes magnifika musik. Det här är större än hip-hop, och albumet är absolut det mest och bäst producerade jag hört inom genren någonsin! Med producerat menar jag då alltså inte enbart själva beatsen, utan det här är produktioner som förändras och växer, inga enkla upprepande rytmer utan hela kompositioner. Det som skulle kunna bara bli svulstigt blir här alldeles storslaget. Dock är det fortfarande ett klassiskt hip-hop-album i den månen att alla låtarna bygger mer eller mindre på olika samplingar.

Kanye har alltid varit bra på att hitta stycken att sampla, och lyckas få till att ta både snuttar från mer obskyra låtar och att ta hela refränger från väldigt välkända och göra det bra. Lika kul som jag tycker det är med covers tycker jag det är att höra de låtar som samplats, och på samma sätt hur de gjorts om för att passa den nya låten. Dessutom precis som med covers har det gjort att jag funnit massa nya artister och musikstilar som jag kanske tidigare inte varit så inne på.
"My Beautiful Dark Twisted Fantasy" börjar med vad man skulle kunna kalla titelspåret, "Dark Fantasy". Efter ett kort intro av Nicki Minaj så börjar det pampigt med en vokal sampling som sjunger "Can we get much higher?" som är tagen från "In High Places" av Mike Oldfield. Spåret är också delvis producerat av Wu-Tang Clans The RZA, vilket man tydligt kan känna igen på den ruffiga produktionen i verserna som är hans signatur och låter klassiskt 90-tal likt till exempel klan-kollegans GZAs "Liquid Swords".
Nästa låt är "Gorgeous" som gästas av Kid Cudi och Raekwon, som har tagit sin melodi från en bit av The Turtles gamla hit "You Showed Me" som börjar ca 1 minut in i låten.
Där efter kommer första singeln "Power" som tagit sin vokala sampling och gitarrslinga från "21st Century Schizoid Man" av det brittiska 70-talsbandet King Crimson från deras debutalbum.
De som tycker att Kanye tappat lite av det som utmärkte honom till en början - hans blandning av humors, ego, självinsikt och samhällsobservationer - får här i de tre tidigare nämnda låtarna mer av den varan igen. Som till exempel i första spåret där han börjar andra versen med:

"Look like a fat booty Celine Dion / Sex is on fire, I'm the King of Leon-a Lewis / Beyond the truest / Hey, teacher, teacher, tell me how do you respawn the students? And refresh the page and restart the memory? Respark the soul and rebuild the energy? We stopped the ignorance, we killed the enemies / Sorry for the night demons still visit me / The plan was to drink until the pain over /But what's worse, the pain or the hangover?"

Andra utmärkande spår med samplingar är andra singeln "Runaway", som också fått en hel kortfilm till video. Även om låten börjar väldigt sparsamt med bara lite pianoplinkande så kommer det ganska snart in tunga trummor. Trummorna är från början från låten "Expo 83" av Backyard Heavies, men ganska troligen direkt tagna från introt på en annan hip-hop-låt som använt samma sampling tidigare; "The Basement" med Pete Rock & CL Smooth. Den legendariske producenten är absolut en stor inspiration för Kanye, och han har ju till och med utnämnt sig själv till "the new version of Pete Rock" i sin gästvers på Slum Villages "Selfish".
Efter det som utvecklar sig till att bli skivans längsta spår kommer den hårda och kaxiga låten "Hell Of A Life" som tagit sin distade gitarrslinga från de första sekundrarna på Mojo Mens "She's My Baby", de hårda trummorna från "Stud Spider" av Tony Joe White, och slutligen melodin på refrängen från den omissigenkännliga "Iron Man" av Black Sabbath utan att det blir larvigt.

James Blake är en 22-årig elektronisk producent från London (inte en amerikansk tennisspelare som har samma namn) som mestadels sysslar med dubstep. Han släppte sin första EP "Air & Lack Thereof" i juli 2009, och har sedan släppt ytterliggare tre EP:s i år; först den uppmärksammade och uppskattade "CMYK", sen "The Bells Sketch", och nu senast "Klavierwerke" Jag är långt ifrån en expert på den här sortens musik, men han gör elektronisk musik som är väldigt långsam och känns långt ifrån ett dansgolv (om man såklart som på många klubbar i London är på något preparat som gör att man hamnar i det tempot..) fast väldigt behagligt att lyssna på. Han använder sig också mycket av samplingar, som t.ex. på titelspåret på hans andra EP så samplar han både Kelis och Aaliyahs röster på ett mycket fint och finurligt sätt.

Hans senaste alster är en cover på den kanadensiska sångerskan Feists mycket vackra "Limit To Your Love". Han gör den om än nästan ännu pampigare och bättre, och sjunger han så här bra så tycker jag absolut ska fortsätta med det! Hans spräckliga och känslosamma röst passar perfekt över det mörka pianot blandat med de tunga elektroniska rytmerna, och när de tre komponenterna i slutet sammanförs samtidigt är det bara ren magi. Videon är för övrigt väldigt vacker, vilket gör bara alltihop ännu bättre. Höll ögonen på James Blake
Feist har själv gjort en mycket bra cover tillsammans med sina landsmän i rockgruppen Constantines på den gamla annars rätt så cheesy country-duetten "Islands In The Stream" mellan Kenny Rogers och Dolly Parton, så tar och slänger med den också.

//Per

Har blivit mycket tema-tisdagar på sistone, men har inte haft så mycket tid att skriva och dessutom är det (nästan) alltid kul med covers.

Hip-hop- och soulartisten Aloe Blacc har jag skrivit och tipsat om innan, och idag släpps äntligen hans nya album "Good Things". På den skivan finns en cover av Velvet Undergrounds klassiska låt "Femme Fatale". Hans version är i samma melankoliska coolt souliga stil som flera av de andra låtarna på kommande skivan, och lyfts upp extra precis som vanligt av hans fantastiska röst.

"Femme Fatale" har spelats in av en lång rad artister. En av dem är den franska sångerskan Émile Simon som spelat in låten på sitt självbetitlade album från 2003. Även den versionen är väldigt lugn och melankolisk, men mer åt det elektroniska hållet och trip-hop. Låten är en duett ihop med den brittiske sångaren Tim Keegan, och är väldigt vackert sparsmakad. Lyssna på båda versionerna nedan, och glöm inte att som vanligt även kolla in resten av artisternas alster då det klart är värt att lyssna in sig på.

Mannen med den fantastiska rösten, Bilal, är äntligen tillbaka på riktigt. Hans debutskiva, "1st Born Second", kom ut för hela nio år sen och var en del av neo-soul-scenen som var väldigt stark kring millennieskiftet. Den gästades av bland annat Mos Def och Common, och producerades av giganter inom scenen som ?uestlove från The Roots och J Dilla, men även två spår av Dr Dre. Sen dess har det tyvärr varit väldigt tyst från honom som solo-artist. Hans andra skiva, "Love For Sale", skulle ha kommit 2006 men ansågs alltför svårt att sälja av skivbolaget (har dock bootleggats hårt och finns att ladda ner), som tyvärr hänt med många andra artisters alster. Som tur är har det inte varit helt tyst om honom då han medverkat på väldigt många andra artisters låtar, både inom hip-hop och soul.

Nu är han då äntligen tillbaka med eget material igen! Skivan heter "Airtight's Revenge", och omslaget får mig att tänka på den berömda bilden av Malcom X. Vet inte om det är meningen att vara likt men skulle inte förvåna mig, och väldigt snyggt då. Skivan placerar sig nog fortfarande i den alternativa soul-scenen, men känns även influerad av jazz, rock och annat. Skivan börjar direkt syntigt och studsigt, och blandar mycket olika rytmer genom hela skivan, för att avsluta med två låtar av det mer vanliga soul-typsnittet. Bilals röst är också som ett helt eget instrument där han går lätt och enkelt mellan mörkare toner till falsett utan problem. Det är en väldigt kompakt och väldigt bra skiva, helt klart en av de bästa inom genren och överhuvudtaget i år tycker jag. Värt att vänta på, även om det tog nästan ett årtionde för att han skulle släppa sin riktiga andra skiva.

Nyligen spelade han också in en cover på Bob Marleys fantastiskt fina "Is This Love" med en grupp av otroligt duktiga musiker och gjorde den i en väldigt soulig och frijazzig version som passar Bilal perfekt. Se, lyssna och njut! Glöm dessutom inte att kolla in Bilals nya album!!

//Per

 

 

Amerikanska The Budos Band består av tio medlemmar och spelar instrumental psykedelisk funk med mycket blås och orgel. Enligt dem själva spelar de 'afro-soul' inspirerad av östafrikansk musik blandat med 60-tal. Bandet ligger på Daptone Records, hem till även liknande artister som Sharon Jones & The Dap-Kings och Menahan Street Band.

 

Bandet har nu släppt sin tredje fullängdare, som heter likt de två tidigare albumen kort och gott "The Budos Band III". Som sista spår på skivan hittar man låten "Reppirt Yad", som vid första anblick inte betyder nåt. Men titeln är lika flummigt trippig som låten och läser man den baklänges så förstår man. Det är en av de bättre och coolaste Beatles-covers jag hört! Versionen är långsam, tung och skrämmande, inte alls så uppåt som originalet. Låter som musiken man skulle höra om man går ner för en mörk bakgata i bandets hemstad New York en sen natt. Får se om ni hör vilken låt det handlar om, men borde inte vara så svårt efter ledtrådarna. Lyssna och njut, eller låt er komma i en skrämmande stämning.

 

The Budos Band - "Reppirt Yad"

//Per

Har inte blivit så mycket inlägg här nu på ett tag, men är ju mycket annat som händer så här under sommaren. Kör dock en gammal hederlig cover-tisdag för att komma igång lite.

Cee-Lo Green har en av de mest fantastiska och originella rösterna i musikvärlden just nu enligt mig. Han är dessutom fortfarande en riktigt bra rappare som en av medlemmarna i Outkast-relaterade gruppen Goodie Mob. Han har släppt ifrån sig två egna solo-skivor, gjort två mycket bra skivor med Gnarls Barkley, och även gjort en lång rad gästspel på många andra artisters låtar, bland annat nykomligen Bruno Mars. Det intressanta med honom är att han inte rädd för att pröva något nytt och olika stilar. Senast har han bland annat medverkat på soundtracket till Twilight-filmen "Eclipse" med den mycket sköna och cowboy-luktande låten "What Part Of Forever".

Nu är han aktuell med ett tredje solo-album som går under namnet "Lady Killer". Från skivan har man hittills kunnat höra låtarna "I Want You" och "Georgia", men den riktiga första singeln är en cover på skägg-rockarna Band of Horses otroligt vackra "No One's Gonna Love You". När jag såg att han hade gjort en cover på en av mina favorit-låtar från BoH:s andra album blev jag väldigt intresserad, men efter första lyssningen så var jag rätt så besviken då både låten och Cee-Lo kändes väldigt felplacerade bland de elektroniska dansrytmerna. Även om den inte är i närheten av originalet så har den här versionen växt litegrann efter att ha hört den ett par gånger till. Cee-Lo sjunger som alltid helt fantastiskt och enormt. Jag hade dock hellre sett en mer avskalad version som fortfarande behöll det elektroniska, tror det hade passat mycket bättre. Cee-Los kommande album är hos mig trots allt fortfarande väldigt efterlängtat av mig.

Hoppas ni har en trevlig sommar!!

//Per

Record Club är ett musikaliskt projekt som Beck ligger bakom och som går ut på att han och ett gäng andra kända musiker spelar in sin egen version av ett känt gammalt album under en dag. Tidigare har album som "Songs of Leonard Cohen" och "The Velvet Underground and Nico" gjorts om tillsammans med bland annat artister som MGMT, Devendra Banhart, Feist, Nigel Godrich och Wilco.

Nu har turen kommit till INXS och deras album "Kick". Kumpanerna som Beck har med sig denna gången består av St Vincent, Liars och en medlem från Os Mutantes. Jag kan inte säga direkt att jag har stor koll på INXS och deras musik, även om jag kan känna igen någon av de mest kända låtarna, men 'skiv-klubbens' nerskalade och drömliknande version av "New Sensation" är helt otroligt vacker. Kul också med en video där man får se hur de spelar in tillsammans. Resten av inspelningarna finns och kommer fortsätta komma upp på projektets egna hemsida och där även de tidigare inspelningarna i projektet finns.

En annan grupp som spelat in sin egna version av precis samma låt är brittiska Snow Patrol, vilket de dessutom gjort i två versioner. Först så i en ganska original-liknande version för BBC Radio 1:s Live Lounge, som också har en video som visar inspelningen, och sedan i en mer aukustisk version som spelats in på skiva.

Alla tre versioner kan ses och höras nedan.

 

//Per

Holly Miranda är en sångerska som det har skrivits en hel del om, blandat annat hyllad av Kanye West på hans blogg, och jag kan garantera kommer att skrivas och talas mycket mer om i år! Hon är sångerska i Brooklyn-bandet The Jealous Girlfriends och har nu även gått solo och släpper idag albumet "The Magician's Private Library". Albumet är producerat av David Sitek, gitarrist i TV on the Radio och som även producerat Yeah Yeah Yeahs och Scarlett Johansson, och gästas även av TVOTRs Kyp Malone på låten "Slow Burn Treason". Musiken kännetecknas ganska mycket av Siteks aviga rytmer över elektroniska lugna melodier, och på det Mirandas fantastiska sång.

Innan nu albumdebuten kom så har hon släppt en EP, "Sleep On Fire", och spelat in en del låtar. En av dem är en cover på Lauryn Hills "Ex-Factor", som är en otrolig låt och stor favorit hos mig men som Miranda gör nästan lika bra! Låten finns att ladda ner gratis på hennes egen hemsida, så gör det nu!
Första singeln från skivan heter "Forest Green Oh Forest Green" och vars B-sida är också en cover, på Yoko Onos "Nobody Sees Me Like You Do" och som finns att lyssna till på Spotify precis som hela albumet. Kolla in!!

//Per

Souldrottningen Erykah Badu släpper nytt album 30:e mars, "New Amerykah Part Two (Return of the Ankh)" och som är uppföljaren till "...Part One (4th World War)". Den första videon är till en bonus-låt man får endast om man köper skivan på nätet. Låten heter "Jump Up In The Air (Stay There)" och gästas av rap från Lil Wayne och bakgrundssång från Bilal. Ljudbilden bygger vidare på den rymdliknande syntiga funk som hon skapade en del på förra skivan ihop med bl a Sa-Ra och Lil Waynes nonsensrap passar faktiskt rätt bra in. Videon är ju den rätt utflippad och utomjordisk den med.

En av Miss Badus mest kända låtar är "Tyrone" som är från hennes "Live"-skiva, som kom kort efter debuten "Baduizm". Låten är väldigt cool och smooth som den är, men i Kentucky-rockarna My Morning Jackets version blir den faktiskt ännu lugnare och mer hypnotisk. En av mina absoluta favorit-covers!

My Morning Jacket - "Tyrone"


//Per

Precis som Johan gillar jag bra och intressanta covers väldigt mycket, och såg idag ett gyllene tillfälle att få igång cover-tisdag-temat igen. Den gamle Genesis-sångaren Peter Gabriel är aktuell med ett nytt album bestående enbart av covers. Albumet heter "Scratch My Back" och innehåller låtar av både lite äldre artister som David Bowie och Lou Reed, och även nyare artister som Regina Spektor och Elbow. Meningen sen är att de tolv artisterna/grupperna som fått sina låtar omgjorda sen ska ta en Peter Gabriel låt och göra en cover på som sen ska släppas tillsammans på albumet med namnet "I'll Scratch Yours". Två av de nyare låtarna Gabriel spelat in, där jag gillar både låtarna och artisterna väldigt mycket, är Arcade Fires "My Body Is A Cage" och Bon Ivers "Flume".

Det är inte första gången på senaste tiden Peter Gabriel tolkar nya artisters låtar. Efter att ha blivit omnämnd i Vampire Weekends "Cape Cod Kwassa Kwassa" så spelade han in en egen version tillsammans med Hot Chip.

Peter Gabriel - "My Body Is A Cage"


Peter Gabriel - "Flume"


//Per

Jag har tidigare aldrig nämnt Michael Jacksons död här på bloggen, vilket kanske kan te sig lite underligt då det här är en musikblogg och vad gäller musik så var Michael en av de största. Anledningen är hursomhelst att jag redan från början bestämt mig för att bara skriva om musik som jag tycker om, och trots att jag har stor respekt för Michael Jacksons artisteri så har jag aldrig varit särskilt förtjust i hans musik, med undantag för guldkorn som Dirty Diana, Smooth Criminal och underskattade Give In To Me.

På dagens cover-tisdag kommer jag dock ge mitt homage till Michael. Detta i form av Steel Trains cover av Jackson 5:s I Want You Back. Det här är långt ifrån den enda covern på den här låten, och inte direkt den bästa heller. Men som ett fan av Steel Train vale jag ändå deras version.

Förra veckan släpptes albumet God Help The Girl. Albumet är ett soundtrack till den kommande filmen med samma namn, skriven av Stuart Murdoch... ni vet han frontmannen i Belle & Sebastian. Albumet består till stor del av Belle & Sebastian-covers framförda i första hand av Catherine Ireton, men jag kan inte låta bli att önska att Stuart själv hade stått för sången, åtminstone på hans nyskrivna material… men det är klart då hade det ju inte direkt blivit ett separat projekt utan ännu ett Belle & Sebastian-album.

Det är hursomhelst ett väldigt trevligt album (kanske inte helt oväntat med Murdoch bakom rodret). Albumet ligger uppe på Spotify för lyssning, men nedan har ni ett smakprov i form av covern på Belle & Sebastians Funny Little Frog. Låten framförs av Brittany Stallings och jag har även infogat musikvideon som illustrerar vokalist-castingen till God Help The Girl-albumet

Jag hade tänkt lägga upp det här inlägget i tisdags, men det får bli cover-torsdag istället. Det franska musikkollektivet Nouvelle Vague är, för mig, en favorit bland coverbanden. Deras två första album är fantastiskt bra, med mästerliga covers på låtar som Guns Of Brixton, Heart Of Glass, Bela Lugosi's Dead, The Killing Moon, A Forest... ja, listan kan göras lång.

För två veckor sedan släppte Nouvelle Vague sitt tredje album, praktiskt nog titulerat 3 (som visserligen känns lite som en titelplankning av Portisheads tredje album, Third, som kom ut förra året). Tyvärr så visade sig 3 vara en stor besvikelse för mina öron. Jag har försökt att lyssna igenom albumet sådär varannan dag i hopp om att den ska växa, men icke. Ett spår som jag dock gillar skarpt på 3 är covern av albumaktuella Depeche Modes Master And Servant. Låten gästas dessutom av Martin Gore himself.

Jag vet att jag bara skulle vara borta en vecka... och det var jag, tyvärr hade jag högvis med jobb när jag kom tillbaka från semestern. Nu har jag betat av det värsta och jag hoppas kunna ge en sammanfattning av förra, och denna, veckas skivsläpp om en dag eller två. Idag är det dock, som schemalagt, cover-tisdag.

För två veckor sedan släppte Iron & Wine samlingsalbumet Around The Well där dom har blandat tidigare outgivet material med b-sidor och några covers. Den här typen av album har en tendens att bli rätt spretiga och inte särskilt lyckade, materialet har ju trots allt ratats tidigare av en anledning. Around The Well är dock förvånansvärt sammanhängande och innehåller en hel del godbitar... för oss Iron & Wine-fans.

Albumet innehåller som sagt några covers, bl.a. den oerhört fina covern av The Postal Services Such Great Heights. Säkert har ni hört den förut, om inte annat så i Zack Braffs mästerliga film Garden State. En annan grym cover på Around The Well är Iron & Wines tolkning av New Orders Love Vigilantes. Båda spåren kan ni lyssna på och ladda ner nedan:

Förra veckan bjöds det på coverversioner av två legenders verk. Idag blir det fokus på fler legendarer, kanske tidernas största. Dagens cover-tisdag går i The Beatles färger: