music.blogg.se

Två av Sveriges största stjärnor just nu är båda aktuella med ny musik. Jag talar självklart om Robyn och Lykke Li! De båda sammarbetade ju också på förra årets Way Out West med en cover av Queens "I Want To Break Free".
Den förstnämnda kommer att i slutet av november fullborda sin "Body Talk"-trilogi med den sista delen. Första singeln "Indestructible", har precis som på de två tidigare mini-albumen hörts i en akustisk version på skivan innan. Igen är det också en riktigt bra låt som kommer spelas (om det inte gör det redan) både på radio och på dansgolven. Robyn verkar inte kunna göra några fel alls just nu!
Efter ganska lång tid så är nu även Lykke Li på väg med en uppföljare till hennes väldigt framgångsrika debutalbum. Första singeln heter "Get Some" och är som tidigare producerat av Björn Yttling från Peter Bjorn & John. Låten är väldigt cool och kaxig med en trummande rytm och Lykkes självsäkra sång. Påminner mig mycket om Iggy Pop och The Stooges låt "1969", vilket knappast är något dåligt.
Ser mycket fram emot de båda damernas nya album, men förnärvarande får vi hålla till godo med videorna till deras respektive låtar. Robyns är den officiella, medan Lykkes bara är en med texten tills den riktiga kommer.

//Per

James Blake är en 22-årig elektronisk producent från London (inte en amerikansk tennisspelare som har samma namn) som mestadels sysslar med dubstep. Han släppte sin första EP "Air & Lack Thereof" i juli 2009, och har sedan släppt ytterliggare tre EP:s i år; först den uppmärksammade och uppskattade "CMYK", sen "The Bells Sketch", och nu senast "Klavierwerke" Jag är långt ifrån en expert på den här sortens musik, men han gör elektronisk musik som är väldigt långsam och känns långt ifrån ett dansgolv (om man såklart som på många klubbar i London är på något preparat som gör att man hamnar i det tempot..) fast väldigt behagligt att lyssna på. Han använder sig också mycket av samplingar, som t.ex. på titelspåret på hans andra EP så samplar han både Kelis och Aaliyahs röster på ett mycket fint och finurligt sätt.

Hans senaste alster är en cover på den kanadensiska sångerskan Feists mycket vackra "Limit To Your Love". Han gör den om än nästan ännu pampigare och bättre, och sjunger han så här bra så tycker jag absolut ska fortsätta med det! Hans spräckliga och känslosamma röst passar perfekt över det mörka pianot blandat med de tunga elektroniska rytmerna, och när de tre komponenterna i slutet sammanförs samtidigt är det bara ren magi. Videon är för övrigt väldigt vacker, vilket gör bara alltihop ännu bättre. Höll ögonen på James Blake
Feist har själv gjort en mycket bra cover tillsammans med sina landsmän i rockgruppen Constantines på den gamla annars rätt så cheesy country-duetten "Islands In The Stream" mellan Kenny Rogers och Dolly Parton, så tar och slänger med den också.

//Per

Bakom namnet Zola Jesus finner vi 21-åriga opera-skolade amerikanskan Nika Roza Danilova.  Artistnamnet får en att båda tänka på konst och självklart kyrka, vilket känns passande för musiken som är konstnärligt vacker, kyrkligt andaktlig och har en rymd som gör att det låter som den spelats in i ett av Herrens hus. Samtidigt har den en svärta och smärta som är mer mörk och gothisk. Hon har en helt fantastisk och stor röst som är väldigt egen men som jag samtidigt tyckte mig känna igen utan att kunna placera. Den första jag kom att tänka på var Yeah Yeah Yeahs Karen O, men lite för långt ifrån. Bat For Lashes var det andra namnet som poppade upp i mitt huvud, och som även The Guardian höll med om och dessutom nämnde Florence + The Machine. Sista biten föll på plats när jag läste svenska tidningen Gaffas recension som inleds med att skriva att hon "låter som Laleh betagen av mörkrets furste och påtvingad Cocteau Twins". Inga dåliga sångerskor och artister hon jämförs med, men kanske tycker jag till och med att hon har den starkaste och mest spännande rösten av dem alla! Hon har också blivit handplockad av likt låtande artister som The XX och Fever Ray för att backa upp dem på deras turnéer.

Tidigare i början av detta år släppte hon EP:n "Strindulum EP" bestående av sex låtar, och nu under hösten följde hon upp den med fullängsdebuten som hon helt enkelt kallar "Strindulum II" då den består av de tidigare sex låtarna plus tre nya. Det är inga dåliga låtar hon har lagt till heller, utan de två avslutande låtarna kan mycket väl vara de starkaste och mest storartade på hela skivan. Perfekt lugn och vacker musik så här i början på veckan när mörkret börjar falla tidigare och tidigare, så ta och se och lyssna på videona till den inledande "Night" och den näst avslutande "Sea Talk". Vill ni se denna fantastiska sångerska live så spelar hon på Debaser i Malmö fredagen den 5:e november, och kvällen efter på Debaser i Stockholm. Gå och se!!

//Per

I somras var jag för tredje gången på festivalen Way Out West i Göteborg. Ett av de största dragplåstrena var M.I.A. Senare samma kväll som hon spelade uppträdde en artist som hon tagit under sina vingar och kontrakterat till sitt egna skivbolag N.E.E.T. Recordings; den fortfarande tonåriga Baltimore-tjejen Rye Rye. Även om jag framåt småtimmarna på natten började bli ruskigt trött så var det värt att vänta på och överraskande bra då jag aldrig hade tidigare hört talas om henne. Hon och hennes två dansare visade prov på hur duktiga dansare de var, och hon visade attityd men glädje på scen och sin rap, och publiken var även de klart med på noterna.

Hon håller just nu på att spela in sitt debutalbum "Go! Pop! Bang!", som beräknas vara ute kort efter årsskiftet. Första singeln heter  och gästas av hennes chef Maya på refrängen, som också gästade på refrängen på deras tidigare samarbete "Bang". Låten känns väldigt skönt old school; allt från den skönaste basgången jag hört på länge, till hennes coola rap, och videon och hennes kläder i den.
Titta, lyssna och kom igång och få lite solsken en sådan här annars mulen och grå lördag.

//Per

Kom i helgen hem från en vecka i Baskien där jag reste runt på en geografi-exkursion på både franska och spanska sidan. Fast hotellrummet hade över 20 tv-kanaler så var det ju sport och musik man fick kolla på då dom ännu inte fattat det där med att texta utländska program där nere i Europa. Det gjorde ju dock att man fick höra lite ny musik som kanske inte är så stor i hemtrakterna. En ny bekantskap blev Angus & Julia Stone, som jag trodde var franska först men som visade sig vara två syskon från Sydney, Australien.

De släppte två EPs 2006 och 2007 för att senare sistnämnda år ge ut fullängdsdebuten "A Book Like This". Tidigare nu i våras kom uppföljaren "Down The Way", men som jag dock inte hört mycket av förutom singeln "Big Jet Plane" som gått väldigt bra både i hemlandet och i Frankrike. Ska dock klart kolla upp dem mer, och tycker ni läsare ska göra detsamma!

//Per